lördag 21 mars 2015

Yttersta vänstern

...försöken att bygga det revolutionära arbetarpartiet
Första maj-demonstration i Malmö 1972. Tidigare avsnitt om vänstervågen, del 1 och del 2

Omkring 1970 sker en kraftig tillväxt av de maoistiska, leninistiska och trotskistiska vänstergrupper som tillsammans ibland kommit att kallas bokstavs-vänstern. 

• kfml (kommunistiska förbundet marxist-leninisterna, från 1973 SKP, Sveriges kommunistiska parti) bildat redan 1967. 
• kfml(r) (kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (revolutionärerna), från 1977 kpml(r), där p:et står för partiet). 
• MLK (Marxist-leninistiska kampförbundet). 
• FK (Förbundet Kommunist). 
• RMF (Revolutionära marxisters förbund bildat 1971 genom en sammanslagning av RM (Revolutionära marxister) och BG (bolsjevikgruppen), medan en minoritet bildade KAG (Kommunistiska arbetsgrupper). RMF bytte 1977 namn till KAF, Kommunistiska arbetarförbundet och 1982 återigen till Socialistiska partiet. 

Så det fanns en del bokstäver att hålla reda på.

Bakom dessa förkortningar ryms grupper med en fastare struktur och klarare ideologisk plattform än vad som kännetecknat det sena 1960-talets politiska vänster. Vi har pekat på flera faktorer som påskyndat denna utveckling. Studentrörelsens lösa organisationsstrukturer och ofta spontanistiska arbetssätt var väl avpassade till uppsvingets mångfasetterade och oförutsägbara former. Samtidigt försvårade dessa arbetsformer ett mer effektivt och långsiktigt politiskt arbete. Speciellt i en situation när vänstern verkligen var på väg att vinna samhällsinflytande ökade kraven på organiseringar som effektivare kunde ingripa i denna process. Den diversifiering av radikaliseringen vi talat om ovan, med uppkomsten av separata miljörörelser och kvinnorörelser, uttrycker samma sak. 

Genom att återvända till Vänsterns Ungdomsförbund, VUF, ges tillfälle till en intressant inblick i de mekanismer som formerade denna del av vänstern. Under loppet av ett knappt år, från sommaren 1969 till våren 1970, kom VUF att genomgå en dramatisk omvänd metamorfos från ungdomsradikaliseringens och nyvänsterns främsta organisatoriska uttryck till en liten men väldisciplinerad marxist-leninistisk kampgrupp, stilenligt döpt till Marxist-leninistiska kampförbundet, MLK. På vägen splittrades organisationen och förlorade merparten av sina medlemmar. 

De lösa strukturerna skapade alltså ofta kaotiska inre förhållanden. Det är inte underligt att vänstern i detta läge vände blicken bakåt i historien för att se hur socialistiska rörelser tidigare hade handskats med dessa frågor. 

Det fanns en politisk organisation som i flera år gjort detta, kfml, som medvetet, och i öppen polemik med nyvänsterns politik och arbetsformer knutit an till den kommunistiska traditionen i marxist-leninistisk tappning. Det är måhända inte att förvåna att kfml:s klara och lättidentifierade politiska grundval för många VUF:are innebar en möjlighet till en viss stabilitet i en kaotisk värld. ”Bekämpa spontanismen” blev från sommaren 1969 en överordnad VUF-paroll. Verksamheten måste konsolideras. 

Lenins skrift "Vad bör göras?" blev vägledande för partibygget

Med Lenins Vad bör göras? som hjälpmedel formulerades steg för steg förbundets närmaste uppgifter. Ideologiskt var det en påtagligt lättbegriplig syn på kommunisternas uppgifter som presenterades. Arbetarklassen kan själv bara utveckla ett begränsat politiskt medvetande, den revolutionära teorin måste tillföras utifrån, genom det kommunistiska partiet. Problemet i Sverige i slutet av 1960-talet var att det inte fanns något sådant parti, och att dessutom den politiska medvetenheten i allmänhet var låg, heter det. Förbundets övergripande uppgifter var nu två, och de måste utföras i tur och ordning. Först måste VUF tillägna sig grunderna i den vetenskapliga socialismen. När man lyckats med denna uppgift väntade nästa: ”att knyta fast kontakt med den svenska arbetarklassen”. Då blev det aktuellt att bilda det nya marxistleninistiska partiet.

Lika klar som den övergripande strategin var, lika entydigt såg man på vilka grunder det var man måste tillägna sig: ”Historien visar oss att den enda riktiga grunden är marxismen-leninismen. Mao Tse-tungtänkandet är marxismen-leninismen idag.” För att detta skulle vara möjligt krävdes en intensifierad studieverksamhet. 

VUF:s etappteori på vägen till partibildning har klara överensstämmelser med den syn som samtidigt utvecklades inom kfml. Vi börjar våra studier med bokstudier, med marxismens ABC, skriver förbundet i sin grundkurs. Innan vi ger oss ut i terrängen måste vi skaffa oss karta och kompass. Dessa redskap finner man i Mao Tse-tungs tänkande, ”vår tids marxism”. Anledningen till detta är att ”endast Mao Tse-tung har sett de stora uppgifter som folken i hela världen står inför”, och genom sin koppling till dialektiken är tänkandet dessutom ”självkorrigerande”. Sedan gäller det att ”börja omsätta /denna grundval/ i en riktig linje och en riktig politik” och fullborda bygget av det kommunistiska partiet.

Mao, den kinesiska kommunismen och kulturrevolutionen stod högt i kurs

Inledningsvis följde studierna i VUF medvetet en traditionell studiecirkelmodell, men snart uppstod oro för att studier i denna form inte tillräckligt effektivt skapade den eftersträvade enhetliga grunden. ”Tanken på självinstruerade studier var felaktig”, hette det i en utvärdering efter några månader. Det var nödvändigt att först utbilda studieledare ”som står på en enhetligt politisk grundval”.

Från nyåret 1970 förändrades också formerna för den interna debatten. Internbulletinen ”måste vara ett medel att bidra till att skapa en enhetlig ideologisk grundval inom förbundet, så att förbundet står sammansvetsat i den fortsatta kampen. ... Viljan till enhet har sin direkta motsats i ultra-demokratismen”, vars ursprung ligger i ”småbourgeoisiens ovilja mot disciplin”. 

Men det var inte bara tänkandet som behövde bringas i ordning. Även organisationen måste ges en annan form. ”En revolutionär organisation måste kunna mobiliseras till enig och stark politisk aktion. När ett beslut har fattats måste det genomföras, och alla måste ta ansvar för att förverkliga det.” Medlemskriterierna preciserades. Arbetsplikt genomfördes. ”Den tidigare politiken i förbundet, spontanismen, liberalismen angående t.ex. medlemskriterier, heterogeniteten har gjort det möjligt för olika politiska uppfattningar (även småborgerliga och ickemarxistiska) ... att fritt sprida ut sig inom förbundet och man har kunnat föra vilken som helst politik utåt ... Man kan ha olika politiska uppfattningar, men så länge minoriteten underordnar sig majoriteten kan motsättningarna lösas enligt principen enighet-kritik-självkritik.”

Som man möjligtvis kan ana av den utomordentliga vikt som lades vid att nå enhet mötte försöken att genomföra den nya politiska linjen motstånd. Dels skedde ett ganska stort avtapp av medlemmar som inte orkade med den hårda arbetsstilen, dels var det många som drog sig ur av politiska skäl – eller blev uteslutna. Många medlemmar hade kvar sina sympatier med det tidigare moderpartiet vpk. Andra tyckte att om man skulle bli maoist kunde det vara lika bra att ansluta sig till kfml på en gång. 

På VUF:s sista kongress i juni 1970 fullbordades förbundets omvandling. Kongressens beslut var inte enhälliga, utan trots alla enhetssträvanden bildade en betydande minoritet Förbundet Kommunist. 

Men majoriteten blev Marxist-leninistiska kampförbundet, MLK. Namnbytet sågs som en bekräftelse på att man lyckats ”befria sig från de element som genom att driva borgerliga ideologier – i revisionistisk, trotskistisk, nyvänster eller i annan form av aktionsspontanism och ultrademokrati... försökt förhindra eller fördröja förbundets utveckling mot marxismen-leninismen i dess nuvarande form: Mao Tse-tungtänkandet.” Metamorfosen bekräftades när förbundet i en självkritisk resolution tog avstånd från nyvänsterns främste ikon: ”På grund av vårt allmänna outvecklade ideologiska medvetande kom vi spontant att hylla Che Guevara.”

Den ryska vänstern

En nödvändig aspekt för att förstå 1970-talets vänster är dess förhållande till det ryska exemplet. Trots att den nya vänstern hade fötts ur en kritik av sovjetkommunismens förstelning sökte sig samtliga grupper tillbaka till källan, den ryska revolutionen och leninismen. 

Till en del kan alltså detta förklaras med vänsterns ökade samhällsinflytande. I praktiskt politiskt arbete gav Lenin mer konkret vägledning än Lukács och Marcuse. I sista hand är emellertid uppkomsten av en rad mindre kommunistiska organisationer en bekräftelse på det starka inflytande den ryska revolutionen och dess utveckling fortfarande utövade på den radikala rörelsen. Historien var verkligen levande för dessa grupper.

Lenin vid Putilovfabriken 1917 (Wikipedia)

Det leninistiska partiet blev för samtliga grupper den självklara organisationsmodell som eftersträvades. Lenins Vad bör göras? var, åtminstone i utdrag, en obligatorisk läsning i de flesta grundkurser. Också benämningarna imiterades. 1960- och 70-talets vänsterorganisationer kunde ledas av centralkommittéer och politbyråer. På lokal nivå fanns i regel lokalavdelningar, men det dagliga, ingripande arbetet skedde ofta genom celler. Dessa var knutna till de miljöer mot vilket arbetet bedrevs: universitet, bostäder och andra sociala miljöer. Viktigast var arbetsplatscellerna som organiserade medlemmar på respektive arbetsplats.

Organisationsstrukturen var sluten. Alla medlemmar valdes in, och först krävdes att medlemmen hade gått igenom en introduktionscirkel. Det förekom i regel två nivåer av medlemskap där nyinvalda först befann sig på en särskild kandidatnivå. Arbetsplikten togs på allvar och var inskriven i stadgarna. Medlemsavgiften bestod av en obligatorisk månadsavgift och en frivillig del, som ofta var betydande. Tio procent av inkomsten kunde vara riktlinjen. 

Ett annat gemensamt arv från den leninistiska organisationsmodellen var en framträdande ouvrièrism, eller arbetarromantik. Arbetarklassen var revolutionens självklara bärare. Samtliga organisationer hade sitt ursprung i ungdoms- och studentradikaliseringen, vilket gjorde att andelen arbetare var låg. Det var också en medveten politik att försöka ”proletarisera” sina medlemmar genom att förmå dem att ta anställningar, i första hand på noggrant utvalda industrier som ansågs ha strategisk betydelse i partibygget.

Den demokratiska centralismens idé var allmänt accepterad. Den centralistiska aspekten byggde på resonemanget att en liten organisation med ett revolutionärt program måste uppträda enat och disciplinerat, och att därför medlemmarna utåt lojalt måste följa fattade beslut och försvara organisationens program och politik. I vissa organisationer låg uppenbarligen tyngdpunkten såväl programmatiskt som praktiskt på den centralistiska sidan, som vi sett av VUF/MLK. Man får emellertid inte undervärdera det demokratiska inslaget. Vid få tillfällen torde medlemmars aktiva deltagande i t.ex. kongressdebatter ha varit större än under denna tid; det ger de voluminösa internbulletiner som alla organisationer producerade vältaligt besked om.

Trotskisterna, märkta av erfarenheterna från Stalins byråkratiska centralism, inte bara tillät uppkomsten av interna tendenser och fraktioner, utan lät till och med oppositionella grupper resa omkring på organisationens bekostnad för att på så sätt se till att alla medlemmar fick tillfälle att lyssna på minoritetens åsikter. 

En viktig fråga var i vilken utsträckning verksamheten skulle vara öppen. Det var framför allt en säkerhetsfråga. Man var, inte utan grund, övertygad om att verksamheten noggrant följdes av SÄPO, och antog att det skulle bli svårare för partimedlemmarna att få anställningar inom industrin om deras namn blev kända. Inom flera organisationer användes också ett system med pseudonymer. Men skillnaderna kunde vara betydande. Kfml/SKP, som antagligen drev denna säkerhetspolitik längst, använde sig ibland till och med av systemet att kalla till möten via samtal mellan telefonautomater.

Men om de olika vänstergrupperna kunde ena sig om betydelsen av ryska revolutionen, och i stora stycken försökte organisera sig enligt samma leninistiska principer var åsiktsskillnaden desto större om vad som hänt i Sovjet – och Kina – efter 1917. Och detta fick konsekvenser för den dagliga politiken.

För trotskisterna i RMF var Kominterns fyra första kongresser, som hölls mellan 1919 och 1924, den kommunistiska rörelsens programmatiska guldålder. Men samtidigt var trotskisterna en av de rörelser som hade lättast att knyta an till den nya vänstern och 60-talets nya kampformer. Studentkamp, självorganisering, fabriksockupationer, strejkkommittéer, stormöten var fenomen som väl lät sig infogas i trotskisternas politiska världsbild, och kopplades ofta till traditionen av sovjeter, arbetarråd och proletär demokrati.


Förbundet Kommunist var varma anhängare av bolsjevikpartiet under Lenin. Det var i än högre grad anhängare av 1960-talets och 1970-talets nya kampformer, och antagligen den organisation som var mest påverkad av europeiska nya vänsterns fackliga kamp, t.ex. i Italien. Där propagerade man för självständiga arbetarkommittéer, i första hand sammansatta av ett arbetaravantgarde, för att utveckla den fackliga kampen utöver de rena ekonomiska frågorna. 

1970 splittrades kfml. En betydande minoritet bildade kfml(r). De bägge marxist-leninistiska organisationerna knöt på ett nästan övertydligt sätt an till de två stundtals konträra linjer Komintern företrädde i slutet av 1920-talet och under 1930-talet. 

1928 slog den kommunistiska internationalen in på vad som kommit att kallas Tredje periodens politik. Internationalen förutsåg allvarliga ekonomiska kriser som skulle leda till omfattande arbetarradikalisering. Kfml(r) inspirerades djupt av denna inriktning. Parollen ”Klass mot klass” blev en av kfml(r)s viktigaste. Djupet i den ekonomiska krisen underströks. Teorierna om socialfascismen dammades av: ”Socialdemokratins två grenar, den politiska (SAP) och den fackliga (LO) har i det korporativa klasssamarbetet utvecklats till socialfascistiska organisationer.” Fackföreningarna skulle ”ställas åt sidan”. I stället var det med parollen ”Leve de vilda strejkerna” som kfml(r) främst profilerade sig. 

I mitten av 1930-talet svängde Kominterns politik än en gång, nu kraftigt till höger. Den nya folkfrontspolitiken proklamerades. Huvuduppgiften blev nu att bygga breda fronter, inte bara med socialdemokrater utan också med progressiva borgerliga grupperingar. Detta tilltalade i ökande utsträckning kfml. En mycket stor del av organisationens arbete bedrevs i sådana fronter. Den viktigaste, de förenade FNL-grupperna, DFFG, dominerades från början till slut av kfml. I fronter som man själv kontrollerade vaktade man noga över att andra grupper inte fick för stort inflytande. För att få maximal utdelning krävdes också en intensiv partiorganisering av det ingripande arbetet i form av mer eller mindre hemliga partifraktioner. Att vara som fisken i vattnet och att tjäna folket var två Mao-citat som ofta kom till användning. ”Tala vänligt. Var hövliga och hjälpsamma” var råd som utdelades för att vinna framgång i arbetet.

Kfml/SKP, kfml(r) och MLK kallade sig själva marxist-leninister, av andra inom vänstern fick de ibland heta maoister. Vad som doldes bakom dessa beteckningar var en medveten anknytning från partiernas sida till de kinesiska kommunisternas världsbild. Det innebar ett kraftfullt stöd åt Maos politiska linje och det kinesiska exemplet. Men det innebar också att man, i likhet med Mao, tog avstånd från den aktuella utvecklingen i Sovjetunionen och ”de röda tsarerna i Kreml” och i stället, liksom Mao, anknöt till den stalinistiska epoken. ”Efter Lenins död 1924 försvarades marxismen-leninismen av Stalin mot olika avvikelser i arbetarklassens och folkens revolutionära kamp under imperialismens allmänna kris ... Efter Stalin har marxismen-leninismen återigen tagit ett stort språng framåt. Mao Tse-tung har utvecklat den till ett nytt och högre stadium: Mao Tse-tungs tänkande”, stod det till exempel i kfml:s grundsatser. ”Vid Stalins död stod socialismens krafter starkare än någonsin tidigare mot kapitalismens”, hette det hos kfml(r). 

Att trotskisterna var häftiga antistalinister låg liksom i definitionen och de var också en av de få politiska organisationer på vänsterkanten som förhöll sig kritiska till Kina och kulturrevolutionen. Att 1969 i vänsterdemonstrationer sälja en tidning där det hävdades att ”Det auktoritära sätt på vilket ‘kulturrevolutionen’ lanserades, styrdes, leddes och avslutades, elimineringen av oliktänkande... den upprörande Maokulten, frånvaron av val och byråkratiska institutioner, kontrollerande av arbetare och bönder, den ökade auktoriteten för armén under Lin Piao – allt detta vittnar om den byråkratiska karaktären och orienteringen hos den maoistiska fraktionen" var faktiskt förknippat med också fysiska hot från andra delar av vänstern. Slaget om hur historien skulle tolkas fördes med stort allvar.

Striderna mellan – och ibland inom – dessa grupper var således betydande, och kännetecknades ofta av en hög grad av sekterism. Ett talande uttryck för detta var den policy för försäljning av böcker på Oktoberbokhandlarna som kfml:s ledning fastställde 1970.

Litteraturen delades in i fem kategorier: 
1. Klassikerna. När det gällde Marx, Engels, Lenin, Stalin och Mao såldes allt. 
2. Faktaböcker. ”Vi avgör från fall till fall.” 
3. Debattböcker t.ex. av Göran Palm. ”Vi får bedöma från fall till fall vilka böcker vi har nytta av att sälja.”
4. Böcker som ”framför en ‘socialistisk’ teori utifrån socialdemokratiska eller revisionistiska synpunkter: Hit hör Gramsci, Gorz, Althusser, Hermansson, Therborn. Linjen här bör vara restriktiv. Våra medlemmar och sympatisörer bör dock ha tillgång till dessa böcker, om de idéer de framför sprides och vi måste bekämpa dem. I så fall ligger de på mycket undanskymd plats.” 
5. En kategori för sig utgjorde trotskistisk litteratur. ”Vi var eniga om att det är nödvändigt att i bokhandlarna vara mycket restriktiva med Trotskijlitteraturen och i dagens läge inte sälja den.”

De flesta grupper var inte särskilt stora. Som mest kunde de största räkna in några tusen medlemmar och lika många organiserade sympatisörer. Kfml fick 21 000 röster i valet 1970, ett resultat som ingen grupp senare överträffade. 

I förhållande till övriga grupper var deras storlek emellertid betydande och under större delen av 1970-talet var de en central del av vänsteruppsvinget. Medlemmarna var välskolade, såväl teoretiskt som i praktiskt organisationsarbete, och de utgjorde rent faktiskt en central del av många vänstergruppers ledande kader. Många av 1960-talets ledande aktivister återfanns under 70-talet i dessa grupper, från Anders Carlberg till Sköld Peter Matthis, från gamla SSU:are till provies. 

Grupperna utvecklade en imponerande infrastruktur. De höll sig alla med egna tidningar, i regel veckotidningar: Gnistan (kfml/ SKP), Proletären (kfml(r), Mullvaden/Internationalen (RMF/ KAF), Stormklockan (MLK), Arbetarkamp (FK); teoretiska tidskrifter: Marxistiskt forum, Klasskampen, Fjärde internationalen, Kommunistisk tidskrift, Kommunist; bokhandelskedjor: Oktober, Röda stjärnan, Röda Rummet, Set Persson, Barrikaden och förlag, i regel med egna tryckerier, som för det mesta hette likadant som boklådorna. Tidningsredaktionerna utvecklade en betydande professionalism och hade goda möjligheter att rekrytera från de radikala journalistutbildningarna. Upplagan för Gnistan och Proletären var som mest ca 10 000 exemplar i veckan.

Sammantaget hade den nya vänsterpressen relativt stor spridning

Till den övriga vänstern förmedlade den politiska yttersta vänstern, förutom sin politiska professionalism, två efterfrågade bidrag. Dels det marxistiska arvet, i olika tolkningar och utföranden. Även om socialismen inte längre var lika självklar för alla radikaliseringens uttryck var erfarenheterna från den socialistiska traditionen fortfarande viktiga. Dels kontakterna med arbetarklassen. Visst var yttersta vänsterns proletära inplantering begränsad, men den var inte negligerbar. Dessutom var dess inriktning, både teoretiskt och praktiskt, att fördjupa och lyfta fram de erfarenheter de hade. Och detta gav prestige. Det är därför inte förvånande att dessa gruppers inflytande i andra rörelser, och över radikaliseringsprocessen i sin helhet, var betydande. De politiska gruppernas kamp om inflytande i andra rörelser kunde ställa till stora besvär inom dessa organisationer, vilket aktivister i såväl Grupp 8 som musikrörelsen vittnat om. Samtidigt intog den yttersta vänstern en självklar och ofta ledande roll i den ständigt pågående diskussionen om de sociala rörelsernas taktik och strategi.

Det här var mest smakbitar ur en intressant bok om vänstervågen som hade små förelöpare redan på 50-talet och som inte ebbade ut förrän på 80-talet. Läs gärna hela boken av Kjell Östberg: "1968 - när allt var i rörelse". Du hittar den här.

Tidskriften Tidsignal har gjort ett temanummer om 1968. Ett bildcollage från numret här.




Inga kommentarer: