tisdag 21 april 2015

Kuba: En ny era

...normalisering av politiska förbindelser
Barack Obama och Raul Castro  Bild: Solidarity

För att förstå denna stora diplomatiska förändring, vilken har historiska följder för hela Latinamerika, måste man gå tillbaka till ursprunget till den kubanska revolutionen, en folklig revolution som drivs av viljan att bryta med nordamerikansk dominans och att uppfylla strävanden för kampen för nationellt oberoende, som startade i början av nittonhundratalet. 

Revolutionens slogan "Patria o Muerte" (fosterlandet eller döden) innebar att den nationella suveräniteten inte skulle vara förhandlingsbar. Och den har heller inte förhandlats. Den politiska linje som ledarskapet följde osvikligt i ett halvt sekel delades av en majoritet av befolkningen, vilket är anledningen till att det blev seger trots exceptionellt svåra historiska och geopolitiska förhållanden. Utan masstöd skulle Fidel Castros politik ha misslyckats.

Detta betyder inte att revolutionen var en parkpromenad. Det kubanska folket har kraftigt lidit i årtionden. De betalade ett högt pris för öns isolering, det nordamerikanska militära och ekonomiska embargot och Sovjetunionens politik. Ovanpå det ekonomiska läget fanns politiska begränsningar och Fidel Castros auktoritära stil - själv en produkt av att vara en belägrad fästning.

Normaliseringen av de politiska förbindelserna USA-Kuba var möjlig på grund av den förändrade geopolitiska situationen. Kollapsen av Sovjetunionen, de latinamerikanska diktaturernas fall, framväxten av folkliga regimer som kommer till makten genom massmobiliseringar och den relativa tillbakagången för USA:s hegemoni på sin egen bakgård gjorde Kubas återinträde i regionen möjligt. Två andra faktorer bidrog också till att göra ett återupprättande av förbindelser möjligt: först, Obama är nu "a lam duck"; och för det andra, dagens kubanska diaspora är mindre aggressiv och mer öppen för dialog med Havanna.

Ojämn förändringstakt

Många delar av befolkningen kommer inte omedelbart att känna av dessa förändringar på grund av det fortsatta ekonomiska och kommersiella embargot. Det kommer att krävas handling av en majoritet av den amerikanska kongressen för att avskaffa det, men republikanerna skulle motsätta sig. Ändå är de inte ett homogent block. De stora multinationella agro-business-företagen gynnar upphävandet av embargot. Å andra sidan motsätter sig en minoritet av demokraterna att lyfta embargot.

Obama har ett visst utrymme att manövrera. Han kunde göra några ändringar på egen hand, såsom att minska reserestriktionerna mellan de två länderna. Den summa pengar som får skickas från USA kommer att öka; turister kommer att kunna spendera mer och använda kreditkort. Finansiella reformer kommer att göras för att stimulera import. Reselagar och utfärdande av viseringar diskuteras redan. Låt oss inte glömma att samarbetet mellan den amerikanska militären och den kubanska kustbevakningen runt Guantanamo Bay och narkotikahandel har pågått under en längre tid. Men fokus för USA:s politik har varit att hjälpa den privata sektorn, särskilt små företagare, och att öppna upp det kubanska internet som hittills varit hårt kontrollerat. För Vita huset, det handlar om "att sätta press på Castros regim" i syfte att stödja de ekonomiska reformer som påbörjats av Raul Castro.

Kubanerna är försiktigt optimistiska. Som så ofta är fallet i Kuba, flödar skämt som “‘Cuba si, Yanqui no’, but what’s taking them so long to arrive?” Olika delar av befolkningen kommer att påverkas på olika sätt. Oberoende arbetare, sådana som är knutna till turistnäringen, hantverkare, och de med familjeband i USA kommer att gynnas. Andra som pensionärer, ensamstående mödrar och låginkomsttagare kommer att drabbas av åtstramningen av sociala utgifter. Social ojämlikhet kommer att växa och kan till och med leda till politiska spänningar. Institutionella förändringar är oundvikliga. År 2018 tar Raul Castros presidentperiod slut. En ny era inleds, vars resultat inte kan förutsägas.

Återgången till dialog kommer att bli svår, men kommer att gå vidare. Förhandlingar i Kanada och i Vatikanen började för arton månader sen. Den kubanska katolska hierarkin har i hemlighet deltagit i dessa diskussioner i åratal. Det officiella besöket i Havanna från Roberta Jacobson, John Kerrys ersättare för latinamerikanska angelägenheter, markerade början på vad som var en komplicerad process med tanke på samvetsgrannheten mellan de två parterna. De mest aggressiva sektorerna av exilsamhället har mobiliserat för att kräva återbetalning för de tusentals egendomar som nationaliserades efter revolutionen. Som den kubanska regeringen har tydligt förklarat, måste eventuella förhandlingar om nationaliserad nordamerikanska egendom involvera embargots kostnad för den kubanska ekonomin, och egendom till dem som emigrerade till USA kan inte att ingå i dessa förhandlingar.

Hotet från ett flertal latinamerikanska regeringar att bojkotta April 2015 Summit of the Americas i Panama om Kuba inte blev inbjudet innebar att Obama riskerade att stå inför en nästan tom sal vid sammankomsten. Den 17 december (2014) erkände Obama misslyckandet för USA:s politik gentemot Kuba. Obamas uttalande om att "vi är alla amerikaner" - de i USA såväl som i Kuba - är en kredit till hans ordförandeskap. En ny era börjar för Kuba.

Översättning från International Viewpoint. Artikelförfattaren Janette Habel undervisar vid Institute of Latin American Studies vid Sorbonne i Paris.

Bloggar om politik, kuba  Intressant


Inga kommentarer: