lördag 13 juni 2015

Nytt vänsterhopp i Turkiet

...Erdogans maktambitioner stöter på hinder

Vi lever just nu i en märklig politisk period. Samtidigt som ifrågasättandet av vårt nyliberala paradigm kan höras från alla håll och samtidigt som nästan ingen som vill bli tagen på allvar idag skulle kalla sig nyliberal, så är det svårt för politiska alternativ att få verkligt genomslag. Världen är idag nära nog helt igenom kapitalistisk och när inte marknaden kan tillgodose våra behov är manegen krattad för religiös och sekulär högerradikalism, snarare än en vänster som har alla kapitalets resurser mobiliserade emot sig så fort den sticker upp i det politiska moraset.
Ändå sker det; vänstern går framåt i länder där läget så länge sett helt hopplöst ut. I Turkiet lyckades den breda vänsterkoalitionen HDP ta sig in i riksdagen i valet den sjunde juni. I ett land som har tioprocentsspärr i parlamentet är detta i sig en monumental framgång, men med detta har HDP också brutit det konservativa AKP:s majoritetsstyre.
Hur kan då allt plötsligt falla på plats, i ett land som hållit fast högerkurs sedan åttiotalet och där ett verkligt vänsteralternativ varit helt frånvarande sedan dess? Precis som varje fascism, med Walter Benjamins ord bär på ett vittnesmål över en misslyckad revolution, så är Turkiets högerprojekt i grunden byggt på vänsterns misslyckanden. Under åttiotalet växte i Turkiet ett helt nytt samhällsskikt av prekär, trasproletär arbetarklass fram. När den gamla vänstern inte lyckades anpassa sig till den nya ekonomiska situationen kunde politisk islam etablera sig i dess ställe. Där vänstern och den alltmer bakbundna fackföreningsrörelsen fokuserade på att slå vakt om en krympande välfärd och förespråkade gradvisa reformer, så kunde politisk islam erbjuda allmosor som mättade de fattigas magar, direkt istället för i en hypotetisk kommande mandatperiod.
Eftersom allmosor alltid är villkorade var priset de fattigas röster och det långsiktiga resultatet att klassolidaritet ersattes av lojalitet mot den mättande handen. Så byggde Välfärdspartiet och sedermera Erdoğans AKP upp sin politiska bas. Kombinerat med en antietablissemangsretorik med udden mot den gamla sekulära, kemalist-eliten har det säkrat Erdoğan vid makten sedan 2002 och lyckats förkläda en brutal nyliberal strukturomvandling bakom en närmast vänsterpopulistisk mask – Erdoğan har lyckats styra efter klassisk Bonnapartistisk modell.

Vändningen för det tidigare så vinnande politiska konceptet är till stor del strukturellt. Det materiella överflödet som omger den nya politiska och ekonomiska eliten har blivit en vanprydande kontrast till den hårdnande ekonomiska verkligheten för Turkiets flertal. Samtidigt har Erdoğan gradvis blivit mer despotisk och genom sina ambitioner att öka presidentämbetets exekutiva makt har han och AKP lyckats göra årets val till en fråga om hans personliga vara eller icke vara. Något som troligtvis gynnat genombrottet för en vänsteropposition som samtidigt beslutat att gå till val på en egen plattform.
HDP har lyckats med konststycket att både hålla en hög profil som feministiskt och HBTQ-parti och attrahera röster bland religiösa kurder i östra Turkiet, vilka tidigare varit en stark bas för AKP. Men framför allt har partiet lyckats ena 13 procent av de röstande, att sätta sitt gemensamma intresse framför religiös identitet och sekteristiska motsättningar.
Ursprungligen ledare i veckotidningen Internationalen vecka 24/2015
Röda Malmö: HDP in i parlamentet
Bloggar om politik, turkiet  Intressant 

Inga kommentarer: