lördag 6 juni 2015

S i dragkamp med sin egen elit?

...klyfta mellan gräsrötterna och högerledningen

Förra helgens socialdemokratiska kongress hade två huvudteman: Folkrörelsepartiet och jobben.
Bägge berör som få andra partiets själ, och partiets oförmåga att hantera dem är en central orsak till socialdemokratins akuta kris.
Arbetslösheten, som fram till 1990 sällan översteg 2 % mångdubblades när partiet beslöt att inflationsmålet skulle överordnas sysselsättningsmålet och har bitit sig fast vid denna höga nivå.
Och det klassiska folkrörelsepartiet varifrån socialdemokratin historiskt hämtat all sin styrka är allvarligt hotat.  Partiet har de senaste decennierna minskat från 250 000 till 100 000. Medelåldern är 60 år, färre än 15 000 är under 40.

Motionsfloden var bred inför kongressen. De radikala kraven på en ordentlig vänstervridning av politiken visar att partiet fortfarande består av många aktiva medlemmar som vill förändra samhället. LO:s Karl-Petter Thorwaldsson höll ett bejublat brandtal och sammanfattade många av dem: En expansiv ekonomisk politik, avskaffa överskottsmålet, höj a-kassan, höj kvinnolönerna.
Men om socialdemokraterna fortfarande i viss mening kan sägas vara ett folkrörelseparti är det sedan länge också ett maktparti. Ett tema som återkommer i många motioner är den ökade klyftan till den politiska eliten. Politikens professionalisering och medialisering, den snävare sociala rekryteringen, alla lobbyister och kommunikationsstrateger är uttryck för detta.
Men det rör sig också om en politisk klyfta. Medan stora delar av partiet rört sig åt vänster de senaste åren ligger partiledningen  åter tryggt i partihögerns händer. En fortsatt marknadsorienterad mittenpolitik eller  inga omfattande återställare av alliansens skattepolitik har varit regeringens klara budskap.
En socialdemokratisk partikongress innebär alltid ett möte mellan  rörelsen och makten. Utgången ligger vanligtvis inbäddad i själva det parlamentariska systemets hjärta: de som vill utöva makten kan inte vara bundna av beslut som klavbinder deras handlingsfrihet.
Detta har gång på gång bekräftats på socialdemokratiska kongresser. Vid förra kongressen fanns med all säkerhet en betydande majoritet mot vinster i vården, men inga bindande beslut fattades. Och av de många stolta kraven på en radikal vänsterpolitik i år återstod efter kongressen några bleka formuleringar om att ”Investeringarna ska öka i relation till BNP” eller att ”Vissa skatter kan höjas”.

Är allt som vanligt, då? Kanske inte. Partiledningens starka ställning har byggt på att den kunnat leverera makt och inflytande åt partiet, också på lokal nivå. Men när politiken ifrågasätts och partiets förtroende rasar, när Sverigedemokraterna utmanar socialdemokraterna som största parti i LO, om klyftan mellan medlemmar och ledning blir för stor, ställs frågan för de radikala krafterna i parti och fack: följa med mot avgrunden eller använda den styrka som trots allt finns för en annan politik – eller kanske rent av för ett annat slags parti?
Ursprungligen ledare i veckotidningen Internationalen vecka 23/2015

Inga kommentarer: