fredag 25 september 2015

Gör politik av solidariteten!

...dags att göra verklighet av löftena

För två veckor sedan (nr 37) frågade vi oss på ledarplats om allt inte vänder nu, om inte den massiva mobiliseringen av flyktingsolidaritet faktiskt markerade ett nytt politiskt paradigm efter månader där den flyktingfientliga högern satt en allt högljuddare agenda. Svaret är att det fortfarande står och väger.
Situationen kan tecknas genom bilden av Tyskland, som ena veckan markerar sin position som Europas ledande nation – med Merkels bevingade ord om att det samfund som kan rädda sina kollapsande banker också kan hjälpa flyende människor – för att i nästa vecka stänga gränsen mot Österrike för att hejda en människotillströmning som tydligen var omöjlig att hantera trots allt. Bankerna klarar sig dock alltjämt bra.

I Sverige är det en mäktig folkrörelse som tagit emot flyktingar på centralstationer, som hjälpt med grundläggande förnödenheter, skjuts, tak över huvudet, tåg- och bussbiljetter. Myndigheternas krisförberedelse tycks vara nära noll. Det är förstås djupt ironiskt att en organisation som Förbundet Allt åt Alla, i statliga rapporter stämplade som hot mot demokratin, i praktiken nu fyllt statens funktion, tagit ansvar i dess ställe. Men det är också mycket allvarligt.
Att göra kopplingar mellan hur staten de senaste decennierna rustats ned och dragits undan samhället och hur den nu tycks oförmögen att hantera situationen är kanske inte helt korrekt. Det har i modern tid nästan alltid varit folkrörelserna som gått först när kriser stått för dörren. Stödet till republiken under Spanska inbördeskriget, mobiliseringarna mot svensk aggression när Norge blev självständigt 1905. Listan på historiska händelser där de folkliga initiativen gått före, förändrat eller helt ersatt statens initiativ är hur lång som helst. Det ligger i den borgerligt demokratiska statens väsen att vara trög och behöva en stark opinion för att göra de insatser som i grunden är helt nödvändiga. Annars hör den bara de intressen som styr resten av tiden.
Det är alltså snarare regel än undantag det som sker, samtidigt är nog sakernas skevhet mer uppenbar nu än någonsin. Staten betalar väldiga summor för flyktingmottagandet, till de profitörer som driver boenden, som har gjort vinstkalkyler av att människor lämnar kläder och leksaker så att de själva slipper köpa in det. Solidaritet görs till välgörenhet, görs till business. Och allt sker inför näsan på oss.

Det är dags för staten att ta sin del nu, inte därför att det kommer att göra vår praktiska solidaritet överflödig utan för att det finns en gräns för vad vi med frivilliga krafter mäktar med – men också därför att filantropi, som alla frivilliginsatser i något led blir till, är beroende av ett mellanled av skillnad, fattigdom och skam. Vi ger därför att vi har för mycket, till dem av oss som har för litet. Mottagaren hamnar i tacksamhetsskuld och givaren känner skuld, eller intalar sig om sin egen moraliska resning. Det är inget hållbart sätt att organisera mellanmänskliga relationer. Därför är det dags att tacka av alla som lagt sina personliga resurser i flyktingsolidariteten och dags för alla politiker som sagt stora ord i talarstolarna, inför massorna, att nu införliva sina löften. Det är dags att göra politik av hjälpsamheten..
Ursprungligen ledare i veckotidningen Internationalen vecka 39/2015

Inga kommentarer: