lördag 3 oktober 2015

Intervju med syrisk revolutionär

...vi måste alltid vara noga med att utmana förtryck
Joseph Daher är medlem i Syriska revolutionära vänstern. Studerar för närvarande i Lausanne, Schweiz. Har tillsammans med John Rees skrivit boken The People Demand. A Short History of the Arab revolutions.

Joseph Daher berättar om hur revolutionen startade i Syrien, hur upproret övergick i krig, om IS roll i regionen, om de syriska demokratikämparna, om USA:s och Israels agerande, om flyktingkrisen och hur han vill att världen ska utvecklas.

Hur identifierar du dig själv?

Politiskt sett är jag en internationalistisk marxist som tror att människor är aktörer i sin egen frigörelse. Min anslutning till Syrien är min far, min familj, vänner och mina många resor till regionen. Banden med Syrien har blivit mer än "blod." Det är band som är politiska, sentimentala, familjära, med samhället, osv, allt tillsammans. Jag har bott i Libanon, arbetat i Palestina, rest till Egypten och Tunisien. Jag har varit i regionen, mött aktivisterna och arbetat med dem. Jag har också deltagit i solidaritetskampanjer med revolutionerna i Mellanöstern och Nordafrika i hela Europa. Jag är aktiv såväl i Schweiz som i Europa och arbetar med människor med olika bakgrund, särskilt i Genève där jag bor nu. 

Kan du berätta om historien om vad som startade den syriska revolutionen?

Den syriska upproret har sina rötter främst i avsaknad av demokrati och social rättvisa. Det är en total diktatur. Diktaturen är som en mördarmaskin. Vi har bevittnat detta sedan 2011, men vi såg detta även på 1970-talet och 80-talet med massakern i Hama då Hafez al-Assad - fadern till Bashar al-Assad - styrde. Så rötterna är avsaknaden av demokrati, total totalitarism, frånvaron av social rättvisa. Det var ökade sociala orättvisor i Syrien och utarmning av samhället, hög korruption var regeln med den nyliberala privatiseringspolitiken. Vid tröskeln till upproret 2011 levde 30% av befolkningen i Syrien under fattigdomsgränsen och 30% strax ovanför. Nyliberal politik genomfördes, särskilt med tillträdet av Bashar al-Assad under 2000. Mer än 70% av ekonomin var i händerna på den privata sektorn med en särskild typ av kumpan-kapitalism som gynnade familjen och människorna runt Assad i en maffiastil. Den rikaste mannen i Syrien var Rami Makhlouf, kusin till Bashar al-Assad. Det fanns ökande sociala orättvisor. Arbetstagares rättigheter attackerades. Landsbygden drabbades mycket hårt av den nyliberala politiken. Enorma slumområden uppstod runt de stora städerna i Damaskus och Aleppo, i avsaknad av service, i avsaknad av allt. Detta var revolutionens rötter. Uppenbarligen startade branden i Egypten och Tunisien, och andra uppror i regionen följde, inklusive Syrien. Den nyliberala politiken förstärkte Assad-regimens auktoritära karaktär, Assad familjen styrde mer och mer som om staten var till tjänst för dess egna intressen.

Kan du berätta om hur upproret förändrades till krig?

Jag ska börja förklara hur upproret blev militariserat. Det är viktigt att påminna om att upproret i Syrien under de första nästan sex månaderna var helt fredligt. Folk ropade på gatorna, "Salmiyah! Salmiyah! Salmiyah!", vilket betyder fredlig. Folk öppnade sina skjortor och visade att de inte var beväpnade, eftersom regimens propaganda påstod att de var beväpnade infiltratörer och terrorister. Andra kom med rosor till demonstrationer och gav dem till polisen och säkerhetstjänsten. De hade slagord i olika delar av Syrien säger, "Vi är inte salafister. Vi är inte Muslimska brödraskapet. Vi är bara syrier som vill ha frihet." Detta berodde på att regimen anklagade alla demonstranterna för att vara salafister, tillhöra Muslimska brödraskapet eller islamiska extremister. Faktiskt, de flesta av parollerna var, "Vi vill ha demokrati" "Vi vill regimens fall", "Det syriska folket kommer inte att knäböja", "Det syriska folket är ett! Kristna och muslimer är ett! Sunni och Alawis är ett!" I början ville syrierna ha reformer, men efter den massiva och mycket snabba repressionen från de första dagarna, började folk att kräva regimens fall. Som jag sade, under de första sex månaderna var revolutionen helt fredlig, och fram till idag, om än i mindre stor skala på grund av kriget är det fortfarande fredliga demonstrationer och aktiviteter överallt där det är möjligt inom olika områden.

Hillary Clinton sa under de första månaderna att Bashar al-Assad var reformist och hon stödde inte revolutionen, medan Saudiarabien, som var den första utländska investeraren i Syrien före revolutionen, rörde sig inte under de första månaderna av revolutionen heller. Precis som Qatar eller Turkiet inte hade någon form av radikal position till stöd för den syriska revolutionen. Alla dessa länder var ganska nära den syriska regimen före revolutionen, särskilt Qatar och Turkiet. Efter sex månader fanns det avhoppare från den syriska regimen armén och människor pratade beväpning. Detta var uppkomsten av den Fria syriska armén, som inte var organiserad, inte heller fick den stöd av något land. Det var mestadels folk från olika regioner som tog till vapen, som försökte försvara demonstrationerna, att ge demonstrationer möjlighet att gå ut till vägar och bostadsområden, för att motsätta sig armén som vägrade låta demonstrationerna gå ut. Det var först och främst baserat på ett defensivt perspektiv med en fortsättning av det massiva förtrycket.

Olika länder började främja islamiska fundamentalistiska grupper med olika tendenser - salafister till jihadister. De finansierade dessa grupper. Efter ett tag blev dessa grupper mer välfinansierade, mer välutrustade. Samtidigt blev en hel del muslimska fundamentalistiska aktivister frisläppta ur fängelser av Assad-regimen under de första tre månaderna av revolutionen. Det gjorde att fundamentalisterna kunde utvecklas, medan demokratiska, progressiva aktivister dödades på daglig basis. De torterades och dödades på grund av att regimen, precis som på 70-talet och 80-talet - ville nå en dikotomi, som var regimen eller islamisk fundamentalism. Idag är de flesta av ledarna för de islamiska fundamentalistiska brigader, som slåss i Syrien, sådana som satt i syriska fängelser tillsammans, och de befriades, medan demokratiska aktivister förtrycktes, fängslades, dödades eller tvingades att fly.

Fortsättning följer med ytterligare tre delar

En (förkortad) översättning från International Viewpoint


Bloggar om politik, syrien  Intressant



1 kommentar:

The tipping point sa...

så funkar makten som finns i händerna på de rika genom att söndra arbetarklassen o senare kunna härska över de.
för de rika är makten viktigare än arbetarklassens rättigheter och reformer.
när Bashar al Assad tillträdde hade han en gyllene chans till att förbättra för syriens arbetarklass och öppna upp det slutna Syrien för omvärlden men makten var viktigare än detta och då slutar det så som det alltid gjort genom historien när de vid makten inte lyssnat till vad folket vill och behöver.
här i Sverige har vi också mycket problem nu med politiska partier som driver på den nyliberala ekonomiska politiken där allt fler av det gemensamma övergår i privata aktörers händer.
det är en mycket farlig utveckling som pågår i Sverige o övriga Europa där de rika till varje pris vill skydda detta nyliberala ekonomiska system och som slutligen kommer att sluta i katastrof.
allt mer av det vi ägde gemensamt har politikerna sålt ut till privata aktörer och där vinsterna alltid hamnar i skatteparadis utomlands istället för att åter investeras u vårt gemensamma.
SD är bara ännu ett Borgerligt parti som slutligen kommer att cementera den nyliberala politiken om de blir så pass stora i nästa val och får ett ordentligt inflytande och de kommer garanterat få det med hjälp av de övriga Borgerliga partierna.
arbetarrörelsen måste förstå att SD är just för att söndra o härska över arbetarklassen och man måste förstå att SD är ett renodlat blått parti som skiter fullständigt i arbetarklassen och kommer att göra allt tillsammans med de övriga Blåa partierna att förstöra så mycket som möjligt för arbetarrörelsen i många år framöver så att man inte kan återhämta sig och då har Borgerligheten vunnit.
problemet med dessa Borgerliga människor är att deras politik har en återvändsgränd och att det slutligen leder oss in i en katastrof eftersom deras tokiga politik leder till enorma klassklyftor som leder till konflikter som leder till kaos.
de rika(Borgarklassen) måste börja inse att ett jämställt samhälle med så få klassklyftor som möjligt är den enda rätta vägen för ett fredligt o stabilt land även för Borgerligheten.
stora klassklyftor är skitfarligt för ett land både för den rike och den fattige och här skulle jag vilja poängtera att den rike faktiskt har mycket mer o förlora på ett ojämställt samhälle eftersom den rike har mycket mer o förlora när deras nyliberala kaos politik skadar de också i långa loppet.