fredag 6 november 2015

Albert Einstein om socialism

...varför socialism?
Här ett litet utdrag ur en artikel som Albert Einstein skrev till den amerikanska tidskriften Monthly Review i maj 1949.

Den ekonomiska anarkin i det nu existerande kapitalistiska samhället är enligt min åsikt den verkliga källan till missförhållandena. Vi ser framför oss en väldig produktions-gemenskap vars medlemmar oavbrutet strävar efter att beröva varandra frukterna av sitt kollektiva arbete – inte med våld utan på det hela taget i noggrann överensstämmelse med etablerade rättsregler. Det är i detta avseende viktigt att inse att produktions-medlen – det vill säga hela den produktionskapacitet som krävs för att producera konsumtionsvaror och ytterligare kapitalvaror – lagligen kan vara och för det mesta är, individernas privata egendom. 

För enkelhetens skull kallar jag i följande diskussion alla dem som inte äger produktionsmedlen för ”arbetare”, även om detta inte helt motsvarar den vanliga användningen av begreppet. Ägaren av produktionsmedlen har möjlighet att köpa arbetarens arbetskraft. Genom att använda produktionsmedlen producerar arbetaren nya varor som blir kapitalistens egendom.

Det väsentliga i denna process är relationen mellan vad arbetaren producerar och vad han får i lön, båda mätta i reala termer. I den mån som anställningskontraktet är ”fritt” bestäms arbetarens lön inte av det verkliga värdet av de varor han producerar utan av hans minimibehov och av kapitalisternas krav på arbetskraft i relation till det antal arbetare som konkurrerar om jobben. Det är viktigt att inse att även i teorin bestäms arbetarens betalning inte av värdet av hans produkt. 

Det privata kapitalet tenderar att koncentreras till några få händer, delvis på grund av konkurrensen bland kapitalisterna, delvis därför att den tekniska utvecklingen och den ökade arbetsdelningen främjar bildandet av större produktionsenheter på bekostnad av mindre. Resultatet av denna utveckling blir en oligarki av privat kapital vars oerhörda makt inte kan tyglas ens av ett demokratiskt organiserat politiskt samhälle. Så förhåller det sig därför att medlemmarna av de lagstiftande organen väljs ut av politiska partier som i stor utsträckning finansieras eller på annat sätt står under inflytande av privata kapitalister.

I praktiken skiljs därmed väljarna från den lagstiftande församlingen. Konsekvensen blir att folkets representanter inte tillräckligt skyddar de underprivilegierade befolkningsskiktens intressen. Därtill kommer att privatkapitalisterna under rådande förhållanden ofrånkomligt kontrollerar, direkt eller indirekt, de viktigaste informationskällorna (pressen, radion, utbildningsväsendet). Det är alltså ytterst svårt, och faktiskt i de flesta fall helt omöjligt för den enskilde medborgaren att komma till objektiva slutsatser och göra intelligent bruk av sina politiska rättigheter. 

Den situation som råder i en ekonomi grundad på privat kapitalägande präglas av två huvudprinciper. För det första: produktionsmedlen (kapitalet) är privatägda och ägarna förfogar över dem som de finner lämpligt. För det andra: anställningskontraktet är fritt. Det finns naturligtvis inget sådant som ett rent kapitalistiskt samhälle i denna mening. Det bör särskilt noteras att arbetarna genom långa och bittra politiska strider har lyckats säkra en något förbättrad form av det ”fria anställningskontraktet” för vissa kategorier av arbetare. Men som helhet betraktad skiljer sig den nutida ekonomin inte särskilt mycket från ”ren” kapitalism.

Produktion bedrivs i vinstsyfte, inte med tanke på hur dess resultat används. Det är inte så ordnat att alla som kan och vill arbeta alltid har möjlighet att finna sysselsättning; det kommer alltid att finnas en ”armé av arbetslösa”. Arbetaren är ständigt rädd för att förlora sitt jobb. Eftersom arbetslösa och dåligt betalda arbetare inte bildar någon lönsam marknad begränsas produktionen av konsumtionsvaror; resultatet blir svåra umbäranden. Teknikens framsteg leder ofta till större arbetslöshet och inte till att arbetsbördan lättar för alla. Vinstmotivet bär tillsammans med konkurrensen mellan kapitalisterna ansvaret för en instabilitet i ackumulationen och utnyttjandet av kapitalet som skapar allt svårare depressioner. Obegränsad konkurrens leder till ett väldigt slöseri av arbetskraft och till den förlamning av individernas sociala medvetande som jag nämnde tidigare. 

Denna förlamning av individerna betraktar jag som kapitalismens värsta gissel. Hela vårt utbildningsväsen drabbas av detta. En överdriven konkurrenspräglad inställning inympas i individen, som utbildas i att dyrka förvärvsframgång som förberedelse för sin framtida karriär. 

Jag är övertygad om att det finns bara ett enda sätt att eliminera dessa allvarliga missförhållanden, nämligen införandet av en socialistisk ekonomi i förening med ett utbildningssystem inriktat på sociala mål. I en sådan ekonomi ägs produktionsmedlen av samhället självt och utnyttjas på ett planerat sätt. En planerad ekonomi, som anpassar produktionen till samhällets behov, skulle fördela det nödvändiga arbetet bland dem som kunde arbeta och garantera livsuppehället för varje man, kvinna och barn. Genom utbildning av människan och främjande av hennes medfödda förmåga skulle man försöka utveckla hennes ansvarskänsla för medmänniskorna i stället för den glorifiering av makt och framgång som nu är vanlig i samhället.

Men man måste komma ihåg att en planerad ekonomi ännu inte är socialism. En sådan ekonomi kan vara förenad med individens fullständiga förslavning. För att socialismen skall vinna framgång måste den lösa några ytterst svåra sociopolitiska problem: Hur kan man, med hänsyn till den långtgående centraliseringen av den politiska och ekonomiska makten, hindra byråkratin från att bli alltför mäktig och förmäten? Hur kan man skydda individens rättigheter och därmed skapa en demokratisk motvikt mot byråkratins makt?

Hela artikeln finns att läsa på Marxistarkiv.




Inga kommentarer: