söndag 15 november 2015

Vår beredskap är dålig

...mottagandet borde vara en icke-fråga

Dåliga system gör allt till belastningar
Rusta samhället inför verkliga katastrofer



Inte sällan när vi ställs inför ett politiskt problem är det perspektiven som brister och som gör att situationen tycks oöverstiglig. Flyktingkatastrofen Sverige står inför är ett sådant problem. Den som lyssnar på regeringens eller högeroppositionens uttalanden och utspel får intrycket av att det är den svenska staten som är drabbad av katastrof och inte de som flyr. Den som följer debatten får lätt för sig att det rör sig om ett politiskt val mellan att ta emot eller att stänga gränserna och att det valet handlar om vad som är rimligast, för ”Sverige”. I själva verket är frågan om mottagande snarast av existentiell art. Det är inte OM vi borde debattera, utan HUR.
Efter andra världskriget stod Europa inför en situation långt mycket mer problematisk än dagens och då var utmaningen inte bara att hitta ett hem åt människor i nöd utan att bygga upp en halv kontinent från grunden. Idag är alltså förutsättningarna oändligt mycket bättre. Det är bara att ställa flyktingmottagandets kostnader mot bank- eller bolagsvinster, eller en genomsnittlig julhandelsomsättning, för att få perspektiv. Men utmaningen som det politiska etablissemanget ställer är inte hur vi skapar ett gott samhälle åt alla utan hur vi skall upprätthålla business as usual – och då blir ju de flyende bara en ytterligare post i raden av saker Sverige inte längre har råd med; arbetslösa, fungerande skolor, Las, sjukhus, järnväg. Vi ges intrycket av att det skulle fungera som det är nu, att kalkylerna skulle stämma om det inte vore för alla de oförutsedda kostnaderna. Faktum är ju snarare att oavsett hur höga stängsel som sattes upp runt de svenska gränserna så skulle välfärden vara otillräcklig och utsatt för ständiga nedskärningar.
Människor är tillgångar för ett samhälle, men vilken resurs som helst kan göras till en belastning om det saknas infrastruktur eller om du byggt upp ett vansinnigt ramverk, såsom New Public Management. Oförädlat trävirke är värdelöst om du saknar medel att transportera det med, en fantastisk skolbyggnad kan göras till ett svart hål för offentliga medel om du låter uthyraren vara ett vinstdrivande kommunalt bolag. Om inte samhället skall äga några lokaler som kan nyttjas som boende eller ha tillräckligt med tjänstemän för att förmå mer än ett absolut minimum av funktion, så blir vilken oförutsedd händelse som helst en ”kris” och politiker kan tävla i att göra verklighetsfrämmande utspel om transitzoner utan att någonting i grunden förändras. Verkligheten är att Sverige behöver jättesatsningar på utbyggd välfärd, nyttoorienterat bostadsbyggande och klimatomställning av industrin och transportsektorn. Det sjuka är att det förmodligen kommer att gynna den så dyrkade tillväxten även på kort sikt. Oräkneliga samhällsfenomen som idag betraktas som problem kommer att vara ickefrågor – det är bonusfester och julhandelsrekord vi inte har råd med.

Vi har krig, vi har pågående människopåverkade klimatförändringar och vi har ett marknadsvälde som inte förmår fördela resurserna vettigt ens i världens rikaste länder. Detta är de verkliga katastroferna vi står inför och det är på gränsen till kriminellt naivt att förvalta ett samhälle som inte står rustat för några omständigheter utöver det normala.
Ursprungligen ledare i veckotidningen Internationalen vecka 46/2015

Inga kommentarer: