lördag 28 februari 2015

Indianernas råd erbjuder amnesti

 ...för 240 miljoner papperslösa vita

Det indianska nationella rådet kommer att erbjuda amnesti till de uppskattningsvis 240 miljoner illegala vita invandrare som bor i USA.

Vid ett möte på fredagen i Taos, New Mexico, övervägde indianledare en handfull förslag om framtiden för USA:s stora, illegala europeiska befolkning. Efter en lång debatt beslöt man att erbjuda en väg till medborgarskap för dem utan kriminell bakgrund eller smittsamma sjukdomar.

Läs mera på City World News

Bloggar om politik, invandrare  Intressant


Malmö: Socialarbetare i protest

...demonstrerar för välfärden
150 socialsekreterare demonstrerade för välfärden. Bild: Akademikerförbundet SSR

Nu är det nog! Det var parollen när socialarbetare i Malmö demonstrerade på torsdagen. Budskapet var att de inte får chansen att göra ett bra jobb – och därför slutar folk.

Det var Akademikerförbundet SSR som arrangerade demonstrationen, under namnet Välfärdsuppropet. Uppskattningsvis drygt 150 deltagare hade mött upp.

Socialtjänsten i Malmö är i kris. Socialsekreterare och bidragshandläggare har en orimligt hög arbetsbelastning, menar facket.
– I dag kan vi inte göra det jobb vi är utbildade för. Vi lappar och lagar i stället för att göra de förebyggande insatser som skulle behövas, säger ordföranden för SSR i Malmö.

Det här är direkt skamligt. I Malmö finns många människor som lever under svåra sociala förhållanden och så ska de som förväntas hjälpa människor i kris inte få chansen att göra ett vettigt jobb. Det är mycket dåligt av den styrande rödgröna majoriteten.

Snålheten bedrar visheten. När socialarbetare inte får göra sitt jobb konserveras misären och därmed de höga kostnaderna.



Det organiserade vansinnet

...1% äger hälften av jordens tillgångar

Klyftorna bara växer
Men vi kan stoppa det organiserade vansinnet


År 1986 kom den västtyska socialdemokraten och tidigare förbundskanslern Willy Brandt ut med boken Det organiserade vansinnet. Titeln anspelade på kapprustningen, världssvälten och inte minst de milsvida globala sociala klyftorna. Det är nu snart 30 år sedan och vår värld har knappast sedan dess blivit mer jämlik – tvärtom.
Nyligen släppte den brittiska hjälporganisationen Oxfam rapporten Wealth: having it all and wanting more. Av rapporten framgår att den rikaste procenten av jordens befolkning har sett sina tillgångar växa från 44 procent av den totala kakan 2009 till 48 procent 2014. Med nuvarande utvecklingstakt kommer denna procenten att redan nästa år äga över hälften av jordens samlade tillgångar. Således kommer en procent att äga mer än hela resten tillsammans,  i en värld där en av nio inte har tillräckligt att äta och där över en miljard människor fortfarande lever på mindre än 1,25 dollar om dagen.

Mot bakgrund av allt det här uppmanar Oxfam bland annat världens regeringar att:

• I högre grad beivra skattefusk
• Införa minimilöner
• Investera i grundläggande samhällsservice, som utbildning och sjukvård, tillgänglig för alla
• Skifta skattebördan från arbete och konsumtion till kapital och förmögenhet
• Garantera skyddsnät för de allra fattigaste
• Sätta upp globala mål för att hantera den extrema ojämlikheten i världen

Allt det här är väsentliga och behjärtansvärda målsättningar. Det är också betydligt sundare än det som är gängse idag; att mångmiljardärer, som exempelvis Bill Gates, investerar en liten del av sin gigantiska förmögenhet i välgörenhetsprojekt och därigenom skapar goodwill runt sina egna varumärken. Samtidigt som vi ser hur samma miljardärer gömmer undan jättelika summor i skatteparadis eller på annat sätt genom så kallad kreativ bokföring undgår beskattning.

Det som verkligen skulle kunna kasta om styrkeförhållandena är dock om den globala arbetarklassen (i vid bemärkelse) lyckas att organisera sig starkare i radikala partier, fackföreningar och andra sociala rörelser. I det sammanhanget är Syrizas valseger i Grekland och Podemos växande styrka i Spanien, liksom även den sociala reformpolitiken i Venezuela, positiva tecken vid horisonten.

År 1991, när USA och dess koalition dragit sig segrande ur det första Irakkriget fällde den dåvarande presidenten, George Bush, kaxigt följande yttrande: ”Vi har nu trätt in i en världsordning där huvudregeln för politiska beslut kan sammanfattas med orden: det vi säger gäller”. Men vi vet att det går att rubba den världsordningen – vi vet att vi tillsammans kan skapa en värld som inte är ett organiserat vansinne.

Ursprungligen ledare i veckotidningen Internationalen vecka 9/2015



fredag 27 februari 2015

Don't Pass Me By

The Beatles: Don´t Pass Me By


The Beatles med Don´t Pass Me By från albumet The Beatles (The White Album) som gavs ut 1968. En av få Beatles-låtar som är komponerad av Ringo Starr.

Bloggar om musik, the beatles

Tomatsoppa med kyckling

...en enkel och smaklig måltid

Lätt och snabb att laga till. Fräs lök, champinjoner och strimlad paprika i kokosolja i en kastrull (går naturligtvis att använda olivolja eller smör istället).
Efter en stund häller du i de krossade tomaterna, den krämiga kokosgrädden (eller vanlig grädde), en pressad vitlök och kryddorna och låter soppan sjuda en stund.
Sen gjorde jag det enkelt för mig och köpte en halv färdiggrillad kyckling som jag skar i mindre bitar och la i soppan. Och lät det hela bli varmt. Tycker du soppan blir för tjock så späd med vatten.
Häll upp och garnera eventuellt med persilja.

Recept för två portioner:

En halv gul lök
Fyra champinjoner
En halv liten röd paprika
Ett paket ekologiska krossade tomater
Kokosmjölk efter tycke (jag använder Santa Marias Extra Creamy Coconut Milk)
En vitlöksklyfta
Örtsalt
Kryddor efter eget tycke (jag hade cayennepeppar, curry, ingefära och gurkmeja - var lite försiktig med särskilt de två förstnämnda, kan bli ganska "hett")
En halv grillad kyckling

Bloggar om mat, recept


Syrien använder oljefatsbomber i stor skala

...uppger människorättsgrupp

Det som den demokratiska oppositionen länge försökt förmedla till omvärlden säger nu också Human Rights Watch: Assadregimen fortsätter att i stor omfattning bomba civila i rebellkontrollerade områden.

Så kallade "barrel bombs" har använts på hundratals platser det senaste året. Barrel bombs är fat som fylls med sprängämnen, splitter, olja eller kemikalier och sen släpps från helikopter eller flygplan över civila områden. Avsedda att urskiljningslöst skada och döda civila.

Källa: The Guardian

Bloggar om politik, syrien  Intressant

torsdag 26 februari 2015

Våren i Malmö

...bilder från vårblomning i Parkernas stad
Idag var det dags för min årliga vintergäckstur...

Den började i Pildammsparken

Ovanligt tidigt i år. Den meteorologiska våren har redan infunnit sig...

...så min tur blev inte bara en upptäcktsresa bland vintergäck utan också ett sökande efter våren.

Pildammsparkens tallrik ligger grön i solstrålarna...

Slottsparkens vattenspegel ligger blank

Letandet efter våren handlade inte om den meteorologiska våren, jag ville veta om det också gick att uppleva känslan av våren...

Utsikt mot Slottsträdgården

...mot Möllan

...och mot de mäktiga cypresserna i Kungsparken

Casino Cosmopol, tidigare Restaurang Kungsparken

Grönska i Kungsparken

Tillbaka till vintergäcken...

...som gärna öppnar sig för solens värmande strålar

På sina ställen är det väldigt gott om vintergäck

Utsikt mot Slottsgatan

...mot Stadsbiblioteket

...och mot Fersens bro

Från Fersens bro mot casinot

Gamla kyrkogården flödar över av vårblomning

Kanalen vid Regementsgatan

Ja, och hur var det nu med vårkänslan? Jag måste nog, åtminstone efter denna soliga dag, säga att våren i Malmö inte bara är ett meteorologiskt fenomen...

Bloggar om kultur, malmö  Intressant


Vart går Syriza?

...att fortsätta så här betyder nederlag
Ledningen för Syriza har ett grundläggande fel i analysen, menar Stathis Kouvelakis som själv sitter i ledningen för partiet

Efter Greklands avtal med Europeiska unionen - med förlängt stödprogrammet i utbyte mot fortsatta strukturreformer -  har den nya regeringen kommit fram till en återvändsgränd. Förhoppningarna hos dem som söker ett slut på åtstramningarna har inte ens varat en månad. Stathis Kouvelakis, ledamot i Syrizas centralkommitté och docent i politisk teori vid Kings College i London kommenterar utvecklingen i intervjun nedan.

Vilken är den symboliska betydelsen av Syrizas seger?

Syrizas seger innebär en historisk vändpunkt. Det är första gången i EU:s valhistoria som ett parti från den radikala vänstern - det vill säga, till vänster om socialdemokratin - har vunnit valet och bildat regering.

Hittills är enda gånger som partier från denna politiska familj utövat statliga roller då de varit en del av bredare koalitioner, och även det under mycket speciella omständigheter. Denna exempellösa framgång markerar onekligen en vändpunkt, som är ännu viktigare i och med att Europa är i klorna på en social och ekonomisk kris som har lett till växande politisk turbulens.

Några har noterat att i länderna i Nord- och Centraleuropa är det högerextrema krafter och radikaliserad höger som drar nytta av detta. Omvänt, i de perifera länderna, som har utsatts för den hårdaste åtstramningspolitiken, är det istället de krafter i den radikala vänstern som verkar höja huvudet. Vi ser detta i Grekland men också i Spanien och Irland.


Och det lägger ett tungt ansvar på Syrizas axlar?

Ja, verkligen, det handlar om ett mycket allvarligt ansvar. Och det betyder att om det skulle misslyckas, skulle det ha en riktigt allvarlig effekt på balansen mellan krafter i den kommande perioden.

Eftersom Syriza inte vann en parlamentarisk majoritet, aviserade man dagen efter sin seger en koalition med Oberoende greker (ANEL), en splittring från Ny demokrati. Vad förklarar denna koalition, hur har de förts tillsammans, och vad tänker väljarna om det?

Det finns två missuppfattningar om ANEL som vi borde skaka av oss direkt. För det första är det inte ett högerextremt parti, som många medier felaktigt antyder. Det är i praktiken en fraktion av Ny demokrati som har kombinerats med ett fåtal personer som har hoppat av från andra politiska krafter, en del av dem från vänstern.

I Frankrike skulle vi kalla denna typ av parti "sovereigntyist", även om vi också bör ha i åtanke att sovereigntyist och patriotiska idéer har inte samma betydelse i en stormakt som Frankrike med en historia av imperialism och kolonialism, och ett land som Grekland som har dominerats under hela sin historia.

ANEL är ett parti som har tagit ställning mot memorandumet och mot åtstramningspolitiken - och det har det gjort det på en patriotisk grund. Men det innebär också en "social" tendens som en gång var en beståndsdel i Ny demokrati, som, låt oss inte glömma, fram till nyligen var ett massparti med folkliga väljare och en betydande bas bland fackligt aktiva.

Den andra saken att notera är att det finns ingen storslagen strategi här. Det var ett pragmatiskt val, motsvarande de givna begränsningarna i den aktuella ögonblicket. Syriza visste att det skulle möta en mycket svår situation, och det behövs en majoritet i parlamentet.

Eftersom det grekiska kommunistpartiet (KKE) i många år har vägrat varje slags politisk koalition med Syriza, var de enda möjliga allierade till höger eller mitten-höger. Och Syriza var noga med att undvika fällan att alliera sig med To Potami. Detta parti är helt en skapelse av systemet. Det presenterar sig självt som en "joker", redo att delta i absolut alla regeringskoalitioner.

Dessutom, det är därför utländska medier ständigt ställde To Potami som ett alternativ, tänkte att detta parti skulle tvinga Syriza att göra eftergifter. Det var just det Syriza ville undvika, och det är därför det valde att alliera sig med ett parti som inte skulle orsaka det några svårigheter i förhandlingarna för att bli av med memorandumet. Så om Syriza gör några reträtter - vilket är fallet för tillfället - då har det bara sig självt att skylla.

Hela mediekampanjen mot Syriza presenterar ANEL som ett högerextremt och främlingsfientligt parti - talar om en "Röd-Brun" koalition, som [Le Monde-journalisten] Mr Quatremer, till exempel - försökte straffa Syriza för att ha vägrat att alliera sig med To Potami och sålunda att anpassa sig till systemets krav.

Reaktionen i Grekland har varit mycket positiv, dock. Det borde stå klart att motsättningen mellan anhängare och motståndare till memorandumet har blivit den centrala skiljelinjen i det grekiska politiska livet, även om det inte har raderat uppdelningen mellan vänster och höger. Det var mycket vettigare att alliera sig med ANEL än med To Potami.


Det är nu en månad sedan valet. Vad är din bedömning av Syrizas meriter hittills?

Den nya regeringen har aviserat en första uppsättning åtgärder, uttryckt sin önskan om öppenhet och ökad demokrati. Byte av den nationella koden - lämna automatiskt grekiskt medborgarskap till invandrares barn födda i Grekland - är en betydande omorganisering av det grekiska samhällets definition av nationalitet, medborgarskap och även nationell identitet.

Ett annat mål med dessa åtgärder är medieöppenhet, att sätta stopp för sammanflätningen av politiska personal och affärsintressen kopplade till staten - en kombination som ofta innehåller mediemoguler. Det är inte något särskilt för Grekland, som Berlusconi i Italien och Bouygues i Frankrike demonstrerar, men i Grekland har det nått riktigt enorma proportioner.

Fördelningen av kabinettsportföljer visar att Syriza inte skulle ge upp någon mark på den nivån. Noterbart var att inrikesministeriet gick till en ledande gestalt i den antirasistiska rörelsen, som deltar i strider som stöder invandrare; och den nya presidenten i det grekiska parlamentet, Zoe Constantopolou, är känd för sin kamp mot korruption och hennes engagemang i kampen för de individuella friheterna. Så det sänder ett starkt budskap.

Ur ett socialt och ekonomiskt perspektiv, är återupprättandet av arbetsplats-rättigheter - som den förra regeringen gjorde sig av med - är en annan viktig åtgärd som Syriza har meddelat, liksom återanställning av friställda tjänstemän; återanslutning av el för hushåll som tidigare avstängts och återupprättandet av ERT (offentlig radio- och TV). Dessa tillkännagivanden syftar till att visa den nya regeringens brytning med de tidigare regeringars politik som betjänar memorandumet.

Denna uppsättning åtgärder - som motsvarar Syrizas mandat och är tänkta att sätta stopp för åtstramningspolitiken - har snabbt kommit upp mot kraven från EU och trojkan. Dessa senare har tvingat den grekiska regeringen in i en serie reträtter som förlamar genomförandet av Syrizas program. Strax efter att ha blivit vald, har den nya regeringen stött på svårigheter som ger oss en glimt av vilken allvarlig situation vi kommer att möta om det misslyckas.

Vad innebär det fördrag som undertecknades den 20 februari?

Avtalet insisterar på en fullständig och snabb återbetalning av Greklands skulder. Viktigast är att det förutser att det befintliga programmet följs i sin helhet, vilket innebär att landet gick med på att stå under överinseende av trojkan - eller som det numera heter, "institutionerna".

I själva verket har den grekiska regeringen förbundit sig att inte vidta några ensidiga åtgärder som kan äventyra de budgetmål som fastställts av borgenärerna.

Denna överenskommelse neutraliserar därmed Syriza-regeringens verksamhet och dess förmåga att genomföra sitt program. Vi bör vara tydliga - det håller nästan hela memorandumets ramverket på plats.

Vad förklarar ett sådant snabbt nederlag?

För det första, redan från början utövade de europeiska institutionerna ett enormt tryck. Detta började den 4 februari när Europeiska centralbanken meddelade att man hade stoppat refinansiering av de grekiska bankerna - eftersom den inte längre accepterade grekiska skuldobligationer - samtidigt som det blev massiv kapitalflykt ur landet.

Efter att ha varit runt € 2 miljarder i veckan, enligt tillförlitliga källor, ökade kapitalflykten till runt € 1,5 miljarder per 24 timmar de senaste dagarna. Min information från Aten är att de grekiska bankerna inte kunde ha öppnat på tisdagen om Grekland inte hade kommit till en överenskommelse med EU. ECB har utpressat Grekland på exakt samma sätt som den gjorde med Cypern 2013 och Irland under 2010.

Den grekiska regeringen blir strypt, man utnyttjar dess svagaste länk, nämligen banksystemet. Det fanns ett ökat tryck på Grekland under Eurogruppens möten, i ett försök att tvinga det att acceptera villkoren i memorandumet. Om Tyskland var det mest hämndlystna landet - och det finns en grad av teater i stunder som denna - var de andra inte annorlunda. Ingen tog ställning mot Tyskland.

Greker såg något hopp i Frankrike när François Hollande valdes. Vägrade det landet helt att komma till Greklands stöd?

Om man gör en ytlig betraktelse så kanske man kan förvänta sig ett stöd. Men du kan inte genomföra åtstramningar och rösta igenom Macron-räkningen [för ekonomisk liberalisering] och samtidigt erbjuda politiskt hjälp för ett land som vill bryta med åtstramningar.

Vilket är Syrizas ansvar nu?

Vi bör uttrycka oss klart. Några av de debatter som vi har haft i Syriza har nu lösts på ett negativt sätt. Tanken att vi kunde bryta med åtstramningspolitik och ändå undvika konfrontation med EU har motbevisats i praktiken. Majoritetstendensen i Syriza undvek att ge ett klart svar på vad som skulle hända om Greklands borgenärer vägrade att förhandla.

De som hade denna ståndpunkt trodde också att våra europeiska partners skulle vara tvungna att acceptera Syrizas legitimitet och därmed acceptera den grekiska regeringens krav. Och vi kan tydligt se att detta inte är fallet. Den dominerande tendensen i Syrizas ledarskap har illusionen att det är möjligt att förändra saker även inom EU:s befintliga ramar.

Dessa institutioner har visat sitt sanna ansikte, vilket är införandet av extremt hård nyliberal politik och annan politik som leder till ekonomisk och social marginalisering av hela länder.


Vad förklarar dessa "illusioner"?

Här finns en riktig stötesten, inte bara en psykologisk barriär utan också en som rör politisk strategi. Liksom nästan hela den europeiska radikala vänstern, tror Syriza på idén att det är möjligt att reformera och förändra de befintliga europeiska institutionerna inifrån.

Det är hela problemet. Syriza grävde sig allt tydligare ner i en position där man vägrar inte bara att bryta med euron, utan även att överväga detta som ett möjligt hot under förhandlingarna.

Och faktiskt har vi sett att varken Tsipras eller Varoufakis någonsin utnyttjat denna möjlighet. Denna tendens vägrar att ta full hänsyn till vad EU:s institutioner och integrationsprocess består av - men det här är en process som har nyliberalismen i sitt DNA.

Dessa institutioner skapades för att befästa den nyliberala politiken och befria dem från varje form av folklig kontroll. Vi kan inte bryta med åtstramningspolitiken och memorandumets åtgärder om vi inte innefattar en konfrontation med EU och lämnar eurozonen om så behövs. Under förhandlingarna visade Grekland att det fruktade "Grexit" mer än sina samtalspartner gjorde, och det var ett allvarligt fel.

Vilka slutsatser bör vi dra av detta fördrag?

Vi skulle kunna beskriva det som ett stort nederlag för Syriza, eventuellt även ett ödesdigert, och detta misslyckande påverkar var och en av Syrizas komponenter. Vänstern lyckades inte få gehör för sin åsikt, besegrades av ledningens strategi, ända sedan valet 2012, för att flytta närmare mitten. Tanken var att eftersom vi redan hade vunnit så många röster på vänsterpartiet som vi kunde, fick vi gå på jakt efter centristiska väljare.

Denna vallogik är felaktig, omfattningen av den sociala krisen gör att tendensen i den allmänna opinionen inte alls är en förstärkning av mittenpolitiken. Tvärtom är det radikalisering, och det är denna radikalisering som förklarar stödet för såväl Golden Dawn som för Syriza.

Det finns ett riktigt grundläggande fel i analysen här. Att en politisk vänsterkraft för anti-åtstramning ger upp viktiga punkter i sitt program kan bara leda till nederlag. Och tyvärr det är precis vad vi ser utspela sig just nu.

Syriza-regeringen kommer därför inte att ha något annat val än att administrera ramarna för memorandumet. De små förändringar som kan göras kommer säkert att bli förbättringar, men de kommer inte att lyckas omvandla hela den katastrofala ekonomiska och sociala situationen. Detta kommer att leda till svikna förhoppningar och förväntningar hos Syrizas folkliga väljare.

Att fortsätta så här kan bara betyda nederlag. Jag tror att det är möjligt att Syriza kan upplösas, och att det kan bli en omgestaltning av nuvarande politiska allianser. Om Syriza fortsätter med denna politik så finns det ingen anledning till varför pro-memorandum-krafter bör vägra att samarbeta med det. Potami, PASOK och även en flygel av Ny demokrati skulle kunna göra det - och det var just detta sistnämnda att Syriza gav en nick och en blinkning när det valde Pavlopoulos, en ledande gestalt i Ny demokratis centristiska flygel, till republikens president.

Hur reagerar det grekiska folket?

Syrizas seger gav det grekiska folket hoppet tillbaka. När ECB började med sin utpressning såg vi människor spontant på väg ut på gatorna för att ge sitt stöd till Syriza. Den nuvarande reträtten riskerar att sätta stopp för allt detta, vilket leder till mycket svår besvikelse.

Ska vi frukta att besvikna väljare vänder sig till Gyllene Gryning?

Den nuvarande framgången för högerextrema partier i Europa beror i huvudsak på att mycket stora delar av den allmänna opinionen ser dem som äkta anti-system-krafter. De verkar mer trovärdiga och mer radikala än vänstern.

Tack vare omfattningen mobiliseringarna mellan 2010 och 2012 har väljare, som har brutit med de traditionella styrande partierna, oftast vänt sig till vänster.

Icke desto mindre medför den möjliga omformningen av politiken en enorm fara för oss att överge terrängen av utmaning mot den rådande ordningen till den yttersta högern.

Syriza har tvingats acceptera fortsättning på Trojkans övervakning av Grekland. Denna känsla av nationell förödmjukelse är mycket viktig för att förstå genombrottet som Gyllene Gryning har gjort. Dess uppgång är verkligen en regressiv nationalistisk reaktion på denna känsla av nationell förnedring, kombinerad med ekonomiskt och socialt sammanbrott.

Europeiska kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker deklarerade nyligen att "Det kan inte finnas något demokratiskt val mot EU:s fördrag". Är våra samhällen - i Grekland, liksom på andra håll i Europa - riktigt demokratiska?

Juncker-citatet sammanfattar den verklighet som vi står inför. Sedan 1980-talet har byggandet av Europeiska unionen varit bärare av den nyliberala politiken. Nyliberalismen är i dess DNA, inskriven i dess fördrag. Dess underliggande logik är konstitutivt antidemokratisk.

Den syftar till att lösa upp fall av nationell kontroll, inrättandet av en fristående överstatlig ordning befriad från varje mekanism för folklig kontroll. Och detta är vad som drivit oppositionella politiska krafter till förlamning. Syriza nederlag inför EU är det mest slående exemplet på detta - och även det sorgligaste.

För varje kraft som vill motsätta sig de dominerande ekonomisk-politiska besluten är det nödvändigt att bryta med denna konstruktion.

Röda Malmös översättning från International Viewpoint

Bloggar om politik, grekland  Intressant


onsdag 25 februari 2015

Problemen för Syriza och Podemos

...vägen till folkmakt?
Första delen av den här artikeln hittar du här

Om regeringarna, för närvarande i regi av Syriza och i framtiden genom Podemos, verkligen vill bryta med den åtstramnings- och privatiseringspolitik som genomförs i hela Europa, kommer de omedelbart att träda i konflikt med mäktiga konservativa krafter på både nationell och EU-nivå. 

Helt enkelt genom att säga att deras regering vill tillämpa åtgärder som önskas av befolkningen, som förkastar åtstramning i stor skala, möter Syriza nu och Podemos i framtiden, väldigt hårt motstånd från europeiska organ, de flesta av Europeiska unionens regeringar och direktörerna och aktieägarna i de stora privata företagen, inte att förglömma IMF.

Även frivilligt begränsande sitt program för förändring, möter de starkt motstånd eftersom de besuttna klasserna och europeiska organen (som är intimt kopplade och ömsesidigt stödjande) vill ytterligare fortsätta sin mest formidabla attack, samordnad på europeisk nivå, mot folkets ekonomiska och sociala rättigheter, för att inte nämna önskan att allvarligt begränsa utövandet av demokratiska rättigheter.

Det skulle vara en illusion att tro att det är möjligt att övertyga de europeiska myndigheterna och cheferna för de (främst finansiella och industriella) stora företagen att överge den nyliberala kurs som har förstärkts sedan 2010. Vi bör understryka att François Hollande och Matteo Renzi, som skyggt föreslår att något lossa på åtstramningarna, på samma gång försöka tillämpa den tyska modellen i sina respektive länder: ytterligare osäkra anställningar och angrepp på kollektiva förhandlingsrättigheter och de framsteg som gjorts av de anställda. De är inga allierade till Syriza i dag eller Podemos imorgon.

En annan faktor som ska beaktas när vi jämför situationen för vänsterregeringen i Grekland i dag (eller andra i framtiden) med erfarenheterna från Hugo Chavez (från 2004), Evo Morales eller Rafael Correa. Från och med 2004 gjorde den stora ökningen av priset på råvaror (olja, gas, malm...), som deras länder exporterar, det möjligt för dem att kraftigt öka skatteintäkterna och använda dessa för genomförandet av stora sociala program och större offentliga investeringsprojekt. Regeringarna i dessa tre andinska länderna tillämpade en modell som skulle kunna betecknas som nykeynesiansk utveckling: tunga offentliga investeringar, ökad arbetarkonsumtion, höjning av låga löner, nationaliseringar (fallet med Venezuela och Bolivia) åtföljt av generösa ersättning till nationella ägare och utländska moderbolag.

Levnadsvillkoren för de fattigaste människorna i dessa länder har förbättrats betydligt, liksom deras infrastruktur, och vinsten för lokala kapitalister påverkades inte (i den finansiella sektorn har privata vinster till och med ökat). Det är lätt att se att en vänsterregering i ett perifert EU-land inte kan ha samma manöverutrymme som regeringarna i de tre andinska länder som nämnts. Länderna i utkanten av EU krossas av en outhärdlig skuldbörda. De europeiska myndigheterna har för avsikt att utöva alla påtryckningar de kan, vilket visades av reaktionen från Europeiska centralbanken när det gäller Grekland i början av februari 2015.

Den oundvikliga slutsatsen är att det inte finns något enkelt sätt att implementera ett ekonomiskt och socialt program som bryter med åtstramningar och privatiseringar. Vänsterregeringar måste vara olydiga mot borgenärer, de europeiska myndigheterna och IMF (som till stor del blandas upp tillsammans) för att vara trogna sina vallöften.

Vänsterregeringar måste vara olydiga mot borgenärer, de europeiska myndigheterna och IMF för att vara trogna sina vallöften.

De har enorm legitimitet och stöd både i sina egna länder och på internationell nivå, med tanke på omfattningen av förkastandet av åtstramningen och av Europeiska unionens diktat. Vägran att betala en stor del av skulden kommer att vara en viktig del i regeringens strategi, liksom beslutet att inte fortsätta med privatiseringar och att till fullo återupprätta de sociala rättigheter som påverkats av åtstramningspolitiken. Denna kombination är viktigt eftersom bland borgenärerna finns avsikten att höja rösterna från dem som föreslår en minskning av den grekiska skuldbördan i utbyte mot en fortsättning av reformpolitiken (läs kontrareformer, privatiseringar, tillfälliga arbetskontrakt och villkorade sociala rättigheter...).

Det är svårt att se hur en vänsterregering kan undvika att socialisera banksektorn (med andra ord expropriera privata aktieägare och omvandla bankerna till en offentlig tjänst som styrs av folket), införa stränga åtgärder för att kontrollera förflyttning av kapital, införa av en krisskatt på rikedomen för den rikaste 1%, vägra lån från trojkan som är villkorade med fortsatt åtstramning och privatisering, och vägra att återbetala en skuld som till stor del är illegitim, olaglig och outhärdlig när det gäller mänskliga rättigheter, till och med motbjudande. Ett av de många instrument som är tillgängliga för en vänsterregering för att uppmuntra deltagande och folkligt stöd medan man samtidigt stärker sin ställning gentemot illegitima borgenärer, är att granska skulden med medborgarnas aktiva deltagande i syfte att identifiera den del av skulden som de måste vägra att betala och som måste tillbakavisas. Från det ögonblicket, blir allt äntligen möjligt.



Marx som nationalekonom, del 3

...kapitalismens ständiga kriser
Detta är tredje och sista delen av "Marx som nationalekonom". De två första delarna hittar du här och här.

Vi ska nu försöka göra ett sammandrag av de viktigaste punkterna i Marx analys av kapitalismen. Marxistiska ekonomer påstår att:

1. Det finns en djup och oöverkomlig klyfta mellan kapitalistklassen, som äger produktionsmedlen, och arbetarklassen som inte äger något annat än sin egen arbetskraft. De säljer den till kapitalisterna för pengar. Ingenting kan, enligt Marx, förena de två motsatta intressena. Enklast kan man framställa saken så här: Det ligger utan tvivel i arbetarnas intresse att få ut så hög lön som möjligt. Lika klart är det att arbetsgivarna vill betala dem så låg lön som möjligt. Inga ekonomiska diskussioner kunde ändra på den olösliga intressemotsättningen, ansåg Marx.

Han var inte den förste som påpekade den ekonomiska konflikten mellan samhällets olika klasser. Men han var den förste som kunde konstatera att arbetarnas och kapitalisternas intressen aldrig kunde förenas så länge kapitalistsystemet varade. Det fanns ingen medelväg som var godtagbar för båda parter. Eftersom kapitalisterna levde på att exploatera sina anställdas arbetskraft kunde de bara tjäna pengar på arbetarnas bekostnad. Och likaså kunde arbetarna bara förbättra sin ställning på kapitalisternas bekostnad.

2. Eftersom det inte finns någon gräns för kapitalistklassens behov av vinst, ligger det i sakens natur att den ständigt letar efter nya sätt att tjäna pengar. När arbetarna genom sina fackföreningar blir så starka att de kräver högre löner (genom strejker eller hot om strejker) måste kapitalisten finna nya vägar att ersätta den naggade vinsten. Då ligger det nära till hands att han kastar blickarna åt de länder som är ekonomiskt underutvecklade. Där är arbetskraften billig därför att fackföreningarna ännu inte har någon makt.

Marx ansåg att det var kapitalisternas ständiga behov av nya marknader för sina varor, nya källor till billig arbetskraft och nya företag att fördelaktigt satsa pengar i, som skapade kolonialsystemet och kapitalistländernas imperier (stormaktsvälden). Han kände ingen som helst sympati för kolonialismen. Enligt hans åsikt exploaterades kolonierna av kapitalistländer som Storbritannien, Frankrike och Portugal. Kolonialismen var inte till någon som helst nytta för befolkningen i kolonin, det var enbart kapitalisternas plånböcker som blev allt fetare.

Och Marx ansåg att systemet även motarbetade arbetarklassens intressen i de länder som ägde kolonierna. De vinster företagarna gjorde på sin verksamhet i kolonierna hjälpte dem att hålla sina företag i gång i det egna landet. Dessutom ledde systemet till krig mellan de olika kapitalistländerna. Alla ville ju lägga under sig världens underutvecklade områden.


3. Kapitalismen är i grunden ett system som bygger på konkurrens. Därför är det svårt att hålla systemet helt under kontroll, det klarar inte ens kapitalisterna själva av. Lika lite som man på förhand kan säga vem som ska vinna i en kapplöpning, lika svårt är det att förhandsplanera i ett kapitalistiskt system. Eftersom systemet till sin natur kan jämföras med en tävling, där första priset utgörs av den största vinsten, så kan det naturligtvis aldrig vara helt under kontroll.

Det som styr produktionen i ett kapitalistsamhälle var, enligt Marx, inte en planering som människorna själva gjort för att tillfredsställa sina behov, utan en märklig opersonlig makt som kallades marknaden. Vi tar ett exempel. En kapitalist bestämmer sig för att tillverka spadar i sin fabrik. han gör det inte för att han vet att människor behöver spadar, utan för att han tror att han kan tjäna pengar genom att tillverka spadar. Han vet inte om hans och andra fabriksägares spadtillverkning svarar mot folks behov av spadar, men han hoppas att han ska kunna slå ut sina konkurrenter på marknaden.

Exakt hur stor marknaden för spadar är vid det här tillfället, vet han inte. Han har ingen säker möjlighet att få veta det heller, för hans ekonomiska system börjar, så att säga, i fel ända. Systemet tar inte först reda på människors behov och gör sedan upp en plan hur de ska tillfredsställas. Kapitalisten startar sin verksamhet med sitt eget behov av att tjäna pengar. Sedan planerar han - om han planerar alls.

Men det finns en form av planering som kapitalist-industrin verkligen går in för och det är annonsering, det vill säga försök att övertala folk att de "behöver" just den firmans produkter. Marx påpekade att ingenting bättre kan illustrera skillnaden mellan behovsplanering och vinstplanering. Kapitalisten börjar med sin önskan att göra förtjänster. Sedan frågar han sig hur. Förutsättningen att kunna sälja saker till folk är förstås att de är villiga att köpa dem.

Kapitalisten är alltså inte intresserad av människors verkliga behov, utan av det som de kan övertalas att köpa. Därför är kapitalisten så helt i marknadens våld. Och marknadens upp- eller nedgång i sin tur beror på så mycket som han inte kan förutsäga, därför att hela systemet är omöjligt att förhandsplanera.

Det här är inte lätt att vare sig förklara eller förstå. Kanhända blir det klarar om vi ser på saken från en annan synvinkel - som Marx gjorde.

När kapitalistsystemet fungerar bra ökar produktionen och kapitalisten gör förtjänster. Men han kan bara göra det så länge folk köper de varor han producerar. Eftersom han inte har lagt upp sin planering på basis av vad människor behöver, kommer en tid när han inte kan bli av med sina varor. Han råkar i ekonomiska svårigheter (förtjänsten minskar alltmer) och han kan faktiskt bara göra endera av två saker.

Antingen kan han höja priserna på sina varor eller också betala sina arbetare mindre. Men hans ställning blir inte bättre vilken utväg han än väljer. Båda får till resultat att arbetarna blir fattigare, och arbetarna är ju konsumenter (köpare av varor) lika väl som producenter (tillverkare av varor).

I sådana fall befinner kapitalisten sig i en ond cirkel. Han tillverkar varor som om det inte fanns någon gräns för efterfrågan på dem. Och ändå begränsas marknaden hela tiden av lönesystemet som kapitalismen bygger på. Eftersom kapitalisten producerar för att tjäna pengar försöker han så länge som möjligt att producera mer för att öka förtjänsten. Till slut har han producerat för mycket och kan inte bli av med sina varor. Detta leder till en ekonomisk kris som ofelbart blir värre av alla hans försök att rädda situationen.

Enligt Marx är det av de här orsakerna som kapitalismen har en tendens att svänga mellan högkonjunktur (en period när systemet fungerar bra) och lågkonjunktur (när produktionen avstannar, arbetslösheten ökar och levnadsstandarden sjunker).


När kapitalisterna tillverkar mer än de kan sälja med förtjänst kallar de det för överproduktion. Marx påpekade att det faktiskt inte är fråga om att producera mer än vad folk behöver och vill ha. Vad folk verkligen behöver och vill ha är det ingen som bryr sig om i det här sammanhanget.

Alltså, Marx kallade det ekonomiska systemet som rådde i England och andra industriländer för kapitalism. Dess främsta kännetecken var att produktionsmedlen ägdes av privatpersoner, kapitalister. Han underströk att kapitalismens drivkraft var kapitalistens behov av att göra förtjänster. Vidare påpekade Marx att förtjänsten alltid gjordes på arbetarnas bekostnad. Han påvisade också en mängd motsägelser som kapitalismen förde med sig. De viktigaste var:

a) En fullständig och olöslig intressekonflikt mellan ägaren-kapitalisten å ena sidan och arbetaren-löntagaren å den andra. Ingendera sidan kunde förbättra sin ställning utom på den andras bekostnad.

b) Motsättningen mellan den moderna produktionens "sociala natur" och det privata ägandet av produktionsmedlen. Med "social natur" menade Marx att den moderna produktionen innebar ett samarbete mellan många människor, som alla hade sina speciella uppgifter att sköta för att systemet skulle fungera.

c) Konkurrensen om förtjänsterna. Dessa ledde ständigt till konflikter mellan enskilda kapitalister, så småningom till en internationell handelskapplöpning mellan kapitalistländerna och slutligen till krig.

d) Oförmågan att planera ekonomin med hänsyn till människors behov - något som innebar stora risker för ekonomiska kriser.

Bloggar om politik, karl marx  Intressant


tisdag 24 februari 2015

Syriza och Podemos - vägen till folkmakt?

...konflikten med den ekonomiska makten
En artikel av Eric Toussaint översatt från International Viewpoint

Erfarenheten visar att vänsterrörelser kan komma i regerings-ställning, men ändå inte behålla makten. Demokrati, med andra ord maktutövning av folket och för folket, kräver mycket mer. Problemet har uppstått nu i Grekland med Syriza, och kommer att kunna uppstå i Spanien med Podemos (om partiet vinner de allmänna valen i slutet av 2015), liksom det uppstod i det förflutna, i Venezuela med valet av Hugo Chávez som president i december 1998, i Bolivia med Evo Morales 2005, i Ecuador med Rafael Correa i december 2006, eller flera decennier tidigare med Salvador Allende i Chile 1970.

I själva verket möter frågan varje vänsterrörelse som bildar en regering i ett kapitalistiskt samhälle. När ett valförbund eller vänsterparti kommer i regeringen, innehar det inte den verkliga makten: den ekonomiska makten (via innehav och kontroll av finansiella och industriella grupper, de stora privata medier, storskalig handel, etc) förblir i händerna på kapitalistklassen, den "rikaste 1%" (inte ens!, det är mindre än 1% av befolkningen).

Dessutom styr denna kapitalistklass staten, rättsapparaten, ministerierna för ekonomi- och finans, centralbanken, etc. I Grekland och Spanien, liksom i Ecuador, Bolivia, Venezuela eller Chile, måste en regering som bestämt sig för verkliga strukturella förändringar komma i konflikt med innehavarna av ekonomisk makt för att försvaga och sedan göra sig av med kapitalistklassens kontroll av de stora produktionsmedlen, tjänsterna och kommunikationerna, liksom statsapparaten.

Låt oss försöka med en historisk jämförelse. Efter 1789 tog borgarklassen med hjälp av revolutionen över den politiska makten i Frankrike, den hade redan den ekonomiska makten. Innan de uppnådde politisk makt var de franska kapitalisterna kungar av Frankrikes borgenärer och ägare av de viktigaste hävstängerna för ekonomisk makt (bank, handel, tillverkning och en del mark). Efter att hade kommit till den politiska makten, rensade de ut företrädare för de tidigare härskande klasserna (adeln och prästerskap) från statsapparaten, och dominerade dem eller slog sig samman med dem. Staten blev en väloljad maskin för att tjäna ackumuleringen av kapital och vinster.

Till skillnad från kapitalistklassen kan folket inte kan ta den ekonomiska makten om det inte ansluter sig till regeringen. Det är inte möjligt för folk att upprepa den progressiva uppstigning mot makten som uppnåddes av bourgeoisin i det feodala samhället eller den småskaliga varuproduktionen. Folket ackumulerar inte storskalig materiell rikedom, och styr inte industriella företag, banker, storhandel eller andra tjänster.

Det är på grund av den politiska makten (dvs regeringen) som folket kan sträva efter att omvandla den ekonomiska strukturen och påbörja byggandet av en ny typ av stat baserad på självförvaltning. Genom att hålla regeringstömmarna, kan vänstern komma åt de institutionella, politiska och ekonomiska spakar som krävs för att initiera djupgående förändringar till förmån för majoriteten av befolkningen. De väsentliga förutsättningarna för hela processen är självorganisering av människor, och självaktivitet i den offentliga sfären och på arbetsplatsen.

För att genomföra verkliga strukturella förändringar, är det av yttersta vikt att inrätta ett interaktivt förhållande mellan vänsterregeringen och folket.

Det är av grundläggande betydelse att inrätta ett interaktivt förhållande mellan vänsterregeringen och folket.

Det senare behöver för att öka sin nivå av auto-organisation och för att konstruera gräsrotsorganisationer folklig makt och kontroll. Denna interaktiva, dialektiska relation kan bli till konflikt om regeringen tvekar att införa de åtgärder som krävs från gräsrötterna. Folkets stöd för de utlovade förändringarna och trycket som folket kan utöva är avgörande för att övertyga vänstern att gå vidare med strukturomvandlingen, som innebär radikal omfördelning av rikedomar till förmån för dem som producerar den.

Det är också viktigt för att försvara regeringen mot borgenärerna, mot innehavarna av den tidigare regimen, mot ägarna till de stora produktionsmedlen, och mot utländska regeringar. Att uppnå strukturella förändringar innebär slutet för kapitalistiskt ägande inom viktiga områden som finans och energi genom att överföra dem till den offentliga sektorn (offentliga tjänster under medborgarkontroll) och även stödja eller förstärka andra samhällsnyttiga former av ägande: små privata egendomar (särskilt för jordbruk, småskalig industri, butiker och tjänster), kooperativa ägandet, och kollektivt ägande baserat på fri association.

I två av de tre sydamerikanska länder som nämns ovan (Venezuela 2002-2003 och Bolivia mellan 2006 och 2008), var regeringen i öppen konflikt med kapitalistklassen, men de avgörande strukturella förändringarna i det ekonomiska systemet har (ännu) inte genomförts. Samhällena i dessa länder är fortfarande klart kapitalistiska. Det har varit uppenbart verkliga framsteg till förmån för folket: antagande i alla tre länder av nya konstitutioner följda av djupt demokratiska konstitutiva processer (val av en lagstiftande församling med allmän rösträtt, utarbetandet av en ny författning som antogs av konstituerande församling efter bred nationell debatt, folkomröstning för att godkänna den nya konstitutionen); bred offentlig återkontroll över naturresurser; ökad beskattning av de mycket rika (särskilt i Ecuador) och av större nationella och utländska privata företag; betydande förbättringar av offentliga tjänster och deras mål; minskning av sociala ojämlikheter; förstärkning av rättigheterna för ursprungsbefolkningar, återvinnande av nationell värdighet gentemot stormakterna, framför allt USA.

Vi kan bara förstå politiken i dessa länder om vi tar hänsyn till de stora folkliga protester som har utmärkt deras historia. I Ecuador har fyra högerpresidenter tvingats överge makten mellan 1997 och 2005 på grund av storskaliga protester. I Bolivia har stora strider mot vattenprivatisering ägt rum i april 2000 och sen 2004. Protester rörande privatiseringen av naturgas i oktober 2003 ledde till avgång för president Gonzalo Sanchez de Lozada, som flydde landet (till USA). Redan 1989 skakades Venezuela av betydande folkliga kamper, som invigde den stora kampen mot Internationella valutafonden som skakade planeten under 1990-talet och början av 2000-talet. Men det fanns ännu mer spektakulära händelser framöver, med de enorma folkliga protesterna den 12 april 2002, spontana demonstrationer för avvisandet av kuppen mot Hugo Chavez. Dessa protester ledde direkt till Chavez återkomst till Miraflores presidentpalats redan nästa dag.

De demokratiska politiska förändringarna i dessa tre länder förbigås systematiskt med tystnad i pressen i de mest industrialiserade länderna. Tvärtom är en systematisk misskrediteringskampanj iscensatt för att presentera de tre ländernas statschefer som populistiska och auktoritära ledare.

Erfarenheterna från dessa tre andinska länder när det gäller att anta nya konstitutioner är mycket relevanta. De bör vara en inspirationskälla för folk och politiska rörelser i andra länder. Bara jämför situationen med den i Europa, med bristen på demokratisk procedur om antagandet av det konstitutionella fördraget under 2005 eller TSCG 2014. Som sagt, de nya strategier som testats i Venezuela, Bolivia och Ecuador är också föremål för motsägelser och betydande begränsningar, som måste analyseras.

Stora folkliga protester är en avgörande faktor för existensen av och överlevnaden för vänsterregeringar. Vi kan naturligtvis också tala om de stora folkliga protesterna i Frankrike 1936, som ledde Léon Blum - som annars skulle ha nöjt sig med "ärligt hantera" bourgeoisins system - att genomföra verkligt socialistiska åtgärder, för att inte tala om protesterna i Spanien under samma period, eller de som skakade stora delar av Europa efter andra världskriget.

Artikelns avslutande del kommer inom kort på Röda Malmö

Bloggar om politik, vänstern  Intressant


Marx som nationalekonom, del 2

...vad är kapitalism?
Första delen av den här artikeln hittar du här

Låt oss framställa Marx teori på ett annat sätt. I de växande industrisamhällena (Tyskland, England och Frankrike) som han studerade fanns bara en källa till rikedom - arbete. Och ändå var befolkningen i de samhällena uppdelad i två klasser, de som fick lön för sitt arbete och de som betalade ut dessa löner. Varifrån fick den betalande klassen pengar att betala med?

Jo, från de varor som producerades av den löntagande klassen. Varornas värde var emellertid större än lönerna som betalades ut för att få dem producerade. Mellanskillnaden kallade Marx för mervärde. Att göra vinster på andra människors arbete kallade han exploatering, det vill säga utnyttjande.

Marx påstod inte att det var direkt fel att göra sig förtjänster, men han förklarade att det i själva verket var stöld av en del av de anställdas arbete. Han ville inte döma ut arbetsgivare som usla utsugare, för han visste mycket väl att det inte var sant. Många arbetsgivare var hyggliga och ärliga människor.

Men han ville påpeka att det var så det moderna, ekonomiska systemet i grunden fungerade. Det var meningslöst, sa Marx, att klandra företagarna för att de gjorde vinster. En företagare som inte tjänade något på sina affärer var en dålig företagare, han kunde inte konkurrera med andra företagare, han måste sluta med sin verksamhet.

Likaså var det dumheter att prata om en "rättvis" förtjänst. Vem skulle bedöma om förtjänsten var rättvis eller ej? Och rättvis mot vem? Mot företagaren eller mot arbetaren som hjälpte honom till den? Nej, för en företagare fanns vara en lag, att göra sig så stora förtjänster som möjligt. Man klandrar inte tigern för att han fångar ett byte. Om man håller på tigern eller på bytesdjuret är helt enkelt en fråga om från vems synpunkt man ser saken.

Ur arbetsgivarens synpunkt var det naturligtvis fördelaktigt att göra så stora förtjänster som möjligt. Men för arbetaren kunde det ekonomiska systemet aldrig synas rättvist. För honom var det alltid en fråga om stöld av en del av det arbete som han utförde. En mindre stöld var lika "omoralisk" som en större, särskilt som den hänsynslösaste arbetsgivaren faktiskt var den som fick systemet att fungera bäst.

De rika, eller överklassen, levde enligt Marx genom att utnyttja andra, det vill säga sådana som bara hade sin arbetskraft att sälja. Exploaterings-teorin är grundtanken i den marxistiska ekonomiska åskådningen. Vi ska lägga märke till att den inte är någon moralteori, inget "du ska" eller "du ska inte". Enligt Marx är den helt enkelt en förklaring på vad som händer i den samhällsform som han kallade kapitalismen. Den var det dominerande systemet i hans värld, och marxisterna anser att den alltjämt är den samhällsform som råder i västvärlden.

Varför kallade Marx det systemet för kapitalism och vad betyder egentligen ordet?

Det kapitalistiska samhället, menade han, är en form av samhälle där produktionsmedlen (fabrikerna, gruvorna, jorden) ägs av privatpersoner. Just därför att de är ägare har de kontrollen över hela det ekonomiska systemet. Det som är utmärkande för kapitalismen - i motsats till tidigare samhällsformer - är att överklassens äganderätt och makt är beroende av deras förmåga att samla rikedom i form av kapital.

I nästa kapitel ska vi återkomma till Marx beskrivning av hur det kapitalistiska samhället uppkom. För ögonblicket är det viktigare att förstå hans åsikter om vad kapitalismen är och hur den verkar. Låt oss titta lite närmare på två uttryck som vi just har använt, produktionsmedel och kapital.

Som många andra allvarliga tänkare ansåg Marx att man inte ska ta någonting i livet för givet. Vi människor vill gärna göra det. Vi sätter oss ner vi frukostbordet och tänker inte på hur oerhört mycket arbete, tankeverksamhet och organisation som måste till för att vi ska få vår frukost. Stolen vi sitter på har kanske gjorts av någon som behövt år av träning för att lära sig snickra. Elspisen, där kaffet kokar, får ström genom ledningar som slingrar sig under hela staden.

Ledningarna har gjorts av metallarbetare, gatuarbetare har lagt dem på plats, ytterligare andra arbetare kontrollerar dem så att de fungerar. Dessförinnan måste vi ha producerat kraftverk som kan leverera elström. Och till det har förstås krävts en mängd olika arbetsinsatser. Bussen som vi sedan åker med går efter en bestämd tidtabell som måste hållas, med tanke på att de flesta av oss har tider att passa.

Vi ska kanske till skolan eller fabriken eller kontoret, eller vi måste kanske byta till en annan buss för att komma dit vi vill. Så länge allt det där klaffar tänker vi inte på det. Men när någonting går galet - om vi till exempel blir sittande i en trafikstockning - börjar vi förstå hur beroende vi är av att allting flyter smidigt.


Marx och andra ekonomer kallade hela den här processen för produktion. Det måste tilläggas att Marx inte trodde att människor levde för att producera. Produktion var för honom inte livets mening. Men den var ett sätt att förbättra livsvillkoren och därför av den största betydelse. De flesta människor ägnar sig åt produktion i en eller annan form under större delen av sitt liv. Visst finns det stunder när vi inte producerar något, men då förbereder vi oss i regel för att göra det vid ett senare tillfälle. När vi äter ger vi kroppen näringen den behöver för att bygga upp sin fysiska och psykiska energi. Och energi är den drivande kraften i all produktion.

I skolan lär vi oss till exempel saker som ska hjälpa oss att bli bra samhällsmedborgare. Allt som människor åstadkommer kan på ett eller annat sätt passas in i det Marx kallade produktion. Och vi producerar inte bara fabriksvaror utan också nya teorier, nya konstformer, nya energiformer. Allt detta tjänar till att föra den mänskliga utvecklingen vidare. Om vi tänker på produktion som någonting mekaniskt och tråkigt, har vi inte alls förstått vad Marx menade med ordet och inte heller varför han fäste så stor vikt vid det.

Det enklaste produktionsmedlet är ett redskap - till exempel det redskap som människan använder när hon gräver i jorden. I det moderna samhället är produktionsmedlen mer komplicerade och fordrar samarbete mellan människorna som brukar dem. Fabriken, väveriet, gruvan, kraftverket är typiska moderna produktionsmedel. Människors hela existens står och faller med den process som Marx döpte till produktionen.

Det är därför som frågan: "Vem ska ha kontrollen över produktionsmedlen?" var så oerhört viktig för Marx. Samhällets hela uppbyggnad berodde på svaret.

Kapitalismen är ett system som bygger på tillverkning av handelsvaror för byte mot andra varor eller försäljning. Men om du tillverkar en spade bara för att gräva i din egen trädgård så är den spaden ingen handelsvara. Startar du däremot en fabrik och tillverkar spadar för att sälja, så är spadarna en handelsvara och du är varuproducent.

Bara när man använder sig av tillräckligt avancerad (välutvecklad) teknik i sin varuproduktion får man en möjlighet att samla på sig ett kapital. Primitiva folk kan inte ägna sig åt varuproduktion därför att de ligger så långt efter tekniskt sett. Allt vad de hinner tillverka behöver de själva. De har ännu inte kommit på sådana arbetsbesparande uppfinningar som hjulet eller plogen och ännu mindre ångmaskinen. Försäljning eller byteshandel är för dem en trevlig bisyssla, men alls inte något levebröd. Så snart varuproduktionen blir något som samhällsmedborgarna ägnar det mesta av sin tid åt uppstår emellertid en ny fråga: Hur ska de organisera sin verksamhet? Och då är vi tillbaka vid Marx viktiga fråga: "Vem ska ha kontrollen över produktionsmedlen?"


Kärnan i Marx analys av kapitalismen är att den är ett ekonomiskt system som gynnar dem som har ett kapital. Det är deras system. Kapital är ett värde som ger vinst. Pengarna samlas inte på hög som sagornas skatter. Förmögenheten har lagts upp i avsikt att göra förtjänster. Kapten Flints skatt i äventyrsromanen "Skattkammarön" var inte något kapital i den mening som Marx lägger i ordet. Men den blev det när fartyget "Hispaniolas" besättning förde den till England, åtminstone för en del av sjömännen. De placerade sin andelar på ett vinstgivande sätt, till exempel genom att låna ut pengar till andra kapitalister mot ränta.

Betyder detta att arbetarna inte får ut någonting alls av kapitalismen? Naturligtvis inte. Marx var noga med att understryka att ingen arbetare i världen skulle underkasta sig ett system som inte gav honom någonting alls. Arbetarna fick sina löner. Och om de organiserade sig i fackföreningar kunde de genomföra att lönerna hölls relativt höga. Eftersom kapitalisten behöver sina anställda ligger det i hans eget intresse att inte låta dem arbeta för svältlöner.

Men för att kunna göra någon nytta måste de vara friska och starka och nöjda. Ibland händer det att det finns fler arbetare än arbetstillfällen och då tar kapitalisten kanske inte alltid hänsyn till sina anställdas välbefinnande. Emellertid framhåller marxistiska ekonomer eftertryckligt att kapitalisten aldrig anser sig ha råd att betala sina arbetare så mycket att det minskar hans egen vinst. Om han inte gör förtjänster, slutar systemet att fungera. Privata vinster är den drivande kraften, inte för att den enskilde företagaren är en girigbuk, utan därför att lönsamhet är grundförutsättningen för att systemet över huvud taget finns.

Marx undersökte hur det kapitalistiska samhället fungerade från alla upptänkliga synvinklar. Sina slutsatser rapporterade han utförligt i sitt stora verk, "Kapitalet". Han skrev också en del kortare uppsatser i ämnet.

En tredje och sista del om Marx som nationalekonom kommer inom kort

Bloggar om politik, karl marx  Intressant