fredag 27 mars 2015

Röda Malmö önskar Glad Påsk

...och tar ett litet lov
Påskpyntet är klart för min del

Kommer tillbaka i hetluften igen efter påsken. Just nu lutar jag mig tillbaka och känner mig rätt nöjd. Bloggen Röda Malmö har klarat sig ganska bra. Den senaste månaden har det varit 18 400 sidöppningar på bloggen.
Flest besökare hittar till bloggen från google. Trafikkälla nr två är de som bevakar bloggen direkt och på tredje plats kommer facebook. Det är nu helt slut med nättidningarnas bakåtlänkar till bloggare.

De flesta läsarna av Röda Malmö finns naturligtvis i Sverige. Intressant är att senaste månaden var det 1 800 sidöppningar från USA och 1 400 från Ryssland.

Totalt har det skrivits 5 430 inlägg på bloggen sen den startades. Några inlägg som intresserat läsarna lite extra den senaste tiden har varit serien om 1968 och sjuttiotalet, liksom inlägget En kamrat har gått ur tiden. Även inläggen om Karl Marx liv och lära fick många läsare.
Ett annat uppskattat inlägg var Indianernas råd erbjuder amnesti.

Lev väl, ha det gott och Glad Påsk till er alla!



Irländsk protestvåg

...mot impopulära vattenräkningar

En majoritet av Irlands befolkning vägrar att betala vattenräkningarna som dikteras av EU. Åter igen gick tusentals ut i demonstrationer på gatorna i Dublin mot privatisering av landets vattenförsörjning.

Upp mot 80.000 personer deltog lördagen den 21 mars i en demonstration i Dublin organiserad av gräsrotskampanjen Right2Water.

Det var den fjärde stora demonstrationen sedan oktober 2014 mot vattenprivatiseringen och införandet av vattenavgifter i Irland, där dricksvattenförsörjningen hittills finansierats genom skatter.

För mera info se Modkraft


Bloggar om politik, irland  Intressant


Tunisien: Arbete, frihet och värdighet

...World Social Forum har startat
Öppningen av World Social Forum blev en markering mot terrorn, men också för ekonomisk rättvisa

Tunisierna är glada för den politisk frihet de fick efter den arabiska våren, men väntar fortfarande på en rättvis fördelning av resurser


Bloggar om politik, tunisien


Boktips: Mitt trädgårdsår

...av John Taylor

Med mer än 30 års erfarenhet i bagaget vet trädgårdsmästare John Taylor precis vad som behövs för att din trädgård ska frodas. 

I Mitt trädgårdsår delar John med sig av sina allra bästa odlingstips med samma passion som vi lärt oss älska i SVT:s Trädgårdsmåndag. 

Genom trädgårdsårets sju säsonger får du följa med John i Slottsträdgården i Malmö och lära dig allt om trädgårdsarbetets olika metoder och tekniker och om vikten av tajming. Läs till exempel om hur du förodlar och omskolar småplantor, när det är dags att så grönsaker på friland och hur du ska gödsla. 

Med smittande entusiasm berättar John om hur du lär dig läsa av din trädgård så du ser exakt vad den behöver just nu. Du lär dig också hur du vinner över ogräset och vilka redskap som är helt oumbärliga. Kort sagt - hur du får trädgården du drömt om.


Bloggar om böcker, kultur


Tre tidiga vårutflykter

...i Malmö under februari och mars



Bloggar om vår, malmö


torsdag 26 mars 2015

Malmö längs kanalen

...våren skrider framåt
På förmiddagen denna onsdag var det ganska behagligt väder, om än något mulet. Jag befinner mig norr om kanalen vid den nya cykelbanan, är på väg österut och har just lämnat Centralstationen bakom mig

Låt oss backa lite. Jag kom den här vägen via Humlegatan...

...och Bagersgatan...

...rakt på kanalen med vy mot Centralen

Malmö Centralstation (eller en del av den)

Utsikt över kanalen mot husen på Norra Vallgatan

Den äldre spårhallen ovan jord

Nu nya cykelbanan österut...

Först en blick tillbaka mot Bike & Ride - bra grej!

Utsikt över kanalen mot husen kring Drottningtorget

Återblick mot Centralen

Nu utsikt mot Schougens bro

...med nybygget bakom ryggen (där jag satt på bryggan som vi här ser rakt fram)

I kanalkröken...

...utsikt mot Paulibron

Vy från Paulibron mot nya polishuset

Passerar gamla elverket...

...och "det svenska svårmodet" av Marie-Louise Ekman (modell Gösta Ekman)

Blomsterfägring inför den stundande påsken

Med utsikt från Morescobron...

...mot gamla kyrkogården och i bakgrunden stadsbiblioteket slutar den här kanalturen

Bloggar om vår, malmö  Intressant


Vi ärver inte jorden av våra föräldrar

...vi lånar den av våra barn

Detta sägs vara ett indianskt ordspråk...


Så kan det säkert vara. I det jägare- och samlarsamhälle där indianerna levde var många samband mellan människa och natur tydliga. Var man dum mot naturen så slog det snart tillbaka...

I dag misshandlar vi Moder Jord värre än nånsin, men lyckas dölja konsekvenserna. Det har skapats en klyfta mellan orsak och verkan, en tidsfördröjning som ger illusionen om att vi kan fortsätta leva på fel sätt.

Det magiska medlet (som indianerna saknade) är det vi hämtar upp ur jordskorpan, oljan och kolet, som får oss att tro att det går att med konstgödsel och gifter pressa allt mera ur jorden (som i själva verket utarmas på mull och mineraler och snart drabbar oss i form av bristsjukdomar och nedsatt immunförsvar).

Den svarta sörjan ur underjorden får oss också att tro att det går att trasa sönder jordklotets ekosystem med motorvägar, städer och industrijordbruk utan följder. Och att i ett allt hetsigare tempo öka strömmarna av massbilism och flyg som maximerar molekylutsläppen från fossila bränslen.

Den underbara värld, i vilken människan kom till, skapades under miljarder år. Den var perfekt för oss. Nu sågar vi av grenen som bär oss...

Men det finns en lösning. Vi måste erövra det höga medvetande som indianerna hade. Jorden räcker till människans behov, men inte för hennes begär... Det innebär att vi måste avskaffa det samhällssystem som bygger på oändlig kapitalackumulation.

Kapitalism går inte att förena med en framtid för mänskligheten. Men för tillväxt av mänsklig kultur och intellektuella framsteg finns ingen gräns. När vi lämnar kapitalismen träder vi också ut ur det klassamhälle, som slog sönder indianernas tillvaro, och kan börja att tillsammans i gemenskap råda över vår framtid och vårt förhållande till den natur som vi är oupplösligt förenade med.

Bloggar om politik, miljö  Intressant


Ränteavdrag gynnar de redan rika

...kostar staten 30 miljarder årligen

Skulle kunna finansiera 20 000 bostäder per år
Finns ingen vettig anledning att ha kvar avdragen
I veckan levererade Statistiska Centralbyrån iskalla siffror om en av den svenska ekonomins hetaste potatisar: ränteavdragen, den skattesubvention för lån som gör det möjligt att göra skatteavdrag med 30 procent av de räntor man betalar. Kostnaden för staten är varje år 30 miljarder kronor, en utgift som ökat nära 40 procent de senaste femton åren, trots förhållandevis låga räntenivåer.
SCB:s undersökning visar nu svart på vitt vad alla länge vetat: ränteavdragen är ett stöd åt de redan rika: fattiga till rika. De översta tio procenten får tjugo gånger mer i avdrag än den fattigaste tiondelen. De trettio understa procenten har knappt några avdrag, i genomsnitt under en hundralapp i månaden, avdrag som troligen kommer från billån och annan konsumtion. Men inte heller de stora grupperna i mitten av inkomsttrappan gör några betydande avdrag, några hundra i månaden. De stora vinnarna på systemet finns som vanligt i toppen, det är de 20-30 rikaste procenten, de som verkligen inte behöver få sitt boende subventionerat, som gör de stora avdragen. Och naturligtvis är det den yttersta toppen som drar storvinsten, den omtalade översta procenten får årligen 30 000 i skattelättnad. Ränteavdragen är en del i ett skattesystem som under årtionden blivit allt mindre omfördelande och mer och mer förstärker de inkomstklyftor som snabbt ökat i Sverige.
Med den ständigt ökande koncentrationen till storstäderna som inte motsvaras av bostadsbyggande innebär ränteavdragen också ett omvänt landsbygdsstöd: merparten av avdragen hamnar i de storstäder där de dyraste bostäderna finns
Ställd inför dessa fakta av SVT:s reporter fick bara den socialdemokratiska finansministern stammande erkänna att det inte fanns några förslag att göra några förändringar i avdragssystemet.
Så fort ränteavdragen diskuteras brukar alla politiker lägga huvudet på sned och tala om att det visserligen är ett problem men att det är så svårt att göra något eftersom så många högt belånade familjer skulle drabbas så hårt. SCB visar nu med all önskvärd tydlighet att de som främst drabbas är de som i flera decennier dragit alla vinstlotter i löne- och skattecasinot. Eller snarare riggat hjulet så att den givit dem vinst varje gång.

Vad SCB:s undersökning inte lyfte fram var att det finns ännu en vinnare, för precis som i en riktig roulett är det alltid banken som tar hem de stora vinsterna. När de flesta människor köper en bostad är det en enda sak de räknar på: månadskostnaden. Ett högre pris ger med ränteavdrag en lägre månadskostnad vilket med grundläggande marknadsmekanismer leder till att priserna stiger. Utan ränteavdrag är det fortfarande månadskostnaden som avgör och priset måste då sänkas för att folk ska kunna köpa. Enkel matematik. Och med lägre pris, lägre lån och lägre inkomster för bankerna. Och där, snarare än i den låtsade omsorgen om fattiga husägare, finns den politiska knutpunkten. Oavsett regering, i hög- eller lågkonjunktur ska bankerna alltid behandlas med silkesvantar.

Bankernas utlåning till bostadköp ökar snabbt, i fjol hade de lånat ut 2 500 miljarder, och vinsten på dessa är den högsta sedan SCB började göra statistisk 2002.

Det finns ingen vettig anledning att behålla ränteavdragen. Det fåtal låginkomsttagare som inte sett något alternativ till att köpa en upptrissad insats i en storstad eller låtit sig dras med i spekulationskarusellen och förköpt sig kan skyddas vid en sådan övergång.

Om staten slopade ränteavdraget skulle dessa 30 miljarder kunna finansiera 20 000 nybyggda lägenheter per år eller upprustning av 65 000 miljonprogramslägenheter. Dessutom skulle bostadsbubblan börja pysa ut, till bankernas irritation och troligen även de flesta riksdagsledamöters privatekonomiska förskräckelse. För de allra flesta av oss och samhället i sin helhet skulle det däremot vara en stor vinst.

Ursprungligen ledare i veckotidningen Internationalen vecka 13/2015

Bloggar om politik, avdrag  Intressant


onsdag 25 mars 2015

Ingen skola för romska barn?

...ett upprop för barnens rättigheter

Det har startat ett upprop i Umeå. Det handlar om alla barns rätt till skolgång. Umeå kommun har nämligen beslutat att barnen till de EU-migranter – framförallt romer från Rumänien – som tigger i Umeå, inte ska få gå i skola under sin vistelse i staden. Ett beslut som går rakt mot både FN:s barnkonvention och svensk lag. Alla barn har rätt att gå i skolan...

Läs fortsättningen på Emma Lundströms artikel i veckotidningen Internationalen här

Bloggar om politik, romer  Intressant

Den nazistiska utmaningen

...i Skåne 1933
Svenska nazister när det begav sig

Föreläsning: Med ett våldsamt knytnävsslag - SSU och den nazistiska utmaningen

Torsdag 26 mars 18.30-20.00

Malmö Stadsarkiv
Bergsgatan 20, Malmö

Under 1930-talets första år blev konfrontationer mellan nazister och motdemonstranter vanliga i Sverige. På många håll anordnades även välbesökta manifestationer och debatter. Socialdemokratin var en framträdande aktör i den antinazistiska verksamheten, inte minst SSU vars lokala klubbister motarbetade nazisterna på olika, mer eller mindre handgripliga, sätt. Frågan om hur nazismen skulle bemötas - eller inte bemötas - i offentligheten var spänningsfylld och oviss.
I sitt föredrag ger historikerna Victor Lundberg och Johan A. Lundin historiska perspektiv på antifascistiska strategier i Sverige.


Arrangörer: Arbetarrörelsens Arkiv i Skåne, SSU Malmö och ABF Malmö.

Fri entré!



Bloggar om politik, nazism  Intressant

Bloggat: Svensson


tisdag 24 mars 2015

Varför har vi svikit Syrien?

...onaturligt att inte visa solidaritet

"Det inte onaturligt att känna hopplöshet när revolutioner drabbas av svåra bakslag och kontrarevolutioner. Det som är onaturligt är att inte engagera sig, att inte visa solidaritet. Att inte se när ett folk faktiskt försöker kasta av sig sina bojor"

En mycket bra ledare av Roya Hakimnia i dagens Etc: 
Rekommenderas varmt för läsning!

Bloggar om politik, syrien  Intressant


Stoppa TTIP

...global aktionsdag 18 april

Folkrörelser, fackföreningar, bönder, ungdomar, kvinnor, urfolksrörelser och gräsrotsaktivister världen över kallar till en global aktionsdag 18 april 2015 för att stoppa de framväxande investerings- och privatiseringsavtalen som sprider sig mellan världens regioner, och istället verka för en ekonomi som sätter människor och miljö framför storföretagens maktbegär.

Avtalen som nu är på väg mellan Europa och Nordamerika gömmer sig bakom oskyldiga förkortningar som TTIP, CETA och TISA men innebär omfattande ingrepp i demokratiska principer och länders möjligheter att värna miljö och sociala rättigheter.


Jordens Vänner: Kampanjer mot TTIP




Öppna Gaza - Palestinas hamn

...uttalande från Socialistiska Partiet

Efter åtta år av blockad och flera fullskaliga militära överfall är förödelsen i Gaza enorm och livet mycket hårt. Friheten, framtiden och själva hoppet är satta i blockad. Människor i Gaza måste få leva, resa, handla och exportera.
Socialistiska Partiet ställer oss bakom Ship to Gazas kampanj där de seglar för att återupprätta internationell rätt och mänskliga rättigheter i Östra Medelhavet! På så sätt kräver vi att blockaden av Gaza hävs och att den svenska regeringen agerar för att det palestinska samhället inte längre ska hållas på knä av ockupation och blockad.
För att stödja Ship to Gazas verksamhet har Socialistiska Partiet idag överfört 2 000 kronor till Ship to Gazas postgiro 46359-6. Skänk en slant du också!
Bloggar om politik, gaza  Intressant

Guantanamo: En dagbok

...vet fortfarande inte vad han anklagas för


Sedan 2002 har Mohamedou Ould Slahi suttit fängslad i internerings­lägret i Guantànamobukten, Kuba. Under alla dessa år har USA varken anklagat eller åtalat honom för något brott.

Efter tre år i fångenskap började han skriva dagbok. Dagboken, som nu sensationellt kan publiceras, är inte bara en levande skildring av ett justitiemord utan en djupt personlig självbiografi - skrämmande, galghumoristisk och förvånansvärt godmodig.

Guantànamo - En dagbok är ett historiskt dokument av oskattbart värde.

"En bild av helvetet, bortom Orwell, bortom Kafka: en ständigt pågående tortyr, påbjuden av häxdoktorerna i Washington." John le Carré




Bloggar om politik, böcker


måndag 23 mars 2015

Vapenexporten kommer först

...vinstintresset går före varje långsiktigt hänsyn

Den liberala retoriken är löjligt ansträngd

Allan Edwall sjöng
”Men svenska vapen ifrån Bofors,
det är en annan sak förstås. 

Dom skapar ordning och mäklar fred
och används blott för att skoja med”



1979 var det glasklar satir – idag är det budskapet i en debatt­artikel av 31 svenska näringslivsföreträdare, eller en ledare av Peter Wolodarski.
Det är en lustig retorisk lek som bedrivs. Först och främst skall vi säkra vapenexporten till varje pris och när vapenleveranserna är säkrade kan vi bygga vårt varumärke som human fredsnation. Diplomati är något som sker i det tysta, mellan raderna i hycklande officiella uttalanden och bakom låsta och lykta dörrar. I det offentliga samtalet platsar bara tillväxtsiffror – kostnaden i människoliv vill vi inte veta av. Så länge ”business as usual” råder kan borgerlighetens företrädare hålla fasaden uppe genom att helt enkelt inte beröra verkligheten. När så något sker som bryter lunken – när en socialdemokratisk regering nått gränsen för vad som går an – så blir tonläget desto mer ansträngt. Så rämnar fasaden för en stund – och vad blottas? En näve, en piska och ett ekonomiskt intresse som inte har råd med några moraliska betänkligheter. Visst, kritisera gärna det offentliga pryglandet av regimkritiska bloggare, resonerar Wolodarski på Dagens Nyheter (14/3), men se först till att säkra den svenska trovärdigheten som handelspartner med samma regim. Vackra ord vill vi höra, men någon verklig förändring får inte ske.
Det är i de ideologiska fasadernas sprickor och självmotsägelser som det reala blir tydligt.

Att den ekonomiska situationen idag är så oerhört skör gör bara den ideologiska fasaden oändligt mycket tunnare. I sakfrågan – skall vi exportera vapen till en av världens brutalaste diktaturer, vilken bedriver både direkt och indirekt stöd till några av världens brutalaste reaktionära terrorgrupperingar? – är den rimliga hållningen så uppenbar så den kan bara inte tillåtas diskuteras. Istället bedrivs en metapolitisk debatt där motståndaren görs till ömsom hot mot hela samhället som vi känner det, ömsom till amatörer och klavertrampare. Så kan varje debatt i frågor där Sveriges hållning är internationellt sett extrem – som vinstdrivande skolor – eller bara förnuftsvidrig i största allmänhet, göras till något så känsligt och obegripligt att de bara kan få bedrivas i hemlighet av en handfull män. Medan Washington Post lyfter fram Sverige som ett internationellt föregångsland så kretsar den svenska debatten kring huruvida Margot Wallström är kompetent nog för sitt uppdrag. Något aldrig föregångaren Bildt behövde genomgå trots att Sveriges utrikespolitik i praktiken styrdes från ett twitterkonto. Och i den mediala cirkusen grävs den fråga ned som verkligen skulle behöva debatteras: skall Sverige exportera vapen till diktaturer? Skall Sverige exportera vapen över huvud taget? Skulle inte den svenska industrin göra större nytta i klimatomställningens tjänst än i förstörelsens?

Så blev det som en gång var satir till verklighetsfrämmande allvar. Det ”realistiska” har aldrig varit så verklighets­främmande.
Ursprungligen ledare i veckotidningen Internationalen vecka 12/2015

Året 1968 och det följande sjuttiotalet

...en internationell vänstervåg

Tre inlägg på temat:





Bloggar om politik, vänstern


Danska S i rasistiskt utspel

...men hur välkomnas flyktingar i Malmö?
Danska socialdemokraterna lägger skulden för arbetslösheten på invandrarna, när det är deras egen politik som skapar problemen...

Bra att Vänsterpartiet i Malmö talar klarspråk om detta och intar en välkomnande hållning

Men låt oss nu vara ärliga och ta frågan ett steg längre. Måste inte ord följas av handling? Hur bra är det om vi först säger "Välkommen!" och lägger upp världens smajl, men så fort främlingen kommit över tröskeln lägger krokben för henne och öser en spann kallt vatten över hennes huvud...?

Hur välkomnande är det med arbetslöshet på 15 procent och ännu högre för invandrarna? Hur bra blir det när en tredjedel av barnen får leva i fattigdom? Hur blir framtidsutsikterna när man går på skolor där majoriteten inte får fullständiga betyg? Att bo i ett ghetto med bostadsbrist och trångboddhet? Listan kan göras lång...

Detta är allvarligt. I första hand för de invandrare och deras barn som drabbas. Misären biter sig fast. Men det är också förödande för kampen mot rasismen. Exemplet Malmö används av rasisterna för att smutskasta invandringspolitiken, används för att skrämma upp människor och är en orsak till att 20-25 procent på många skånska orter röstar på Sd.

Det måste bli ett stopp för den här orättvisa politiken som i så hög grad drabbar invandrare och flyktingar. Det är en felaktig ekonomisk politik som förts av alla regeringar, borgerliga och socialdemokratiska, ända sen 80-talet. Och den styrande rödgröna majoriteten i Malmö har inte gjort tillräckligt för att opponera mot den. 
Och Vänsterpartiet i Malmö gör inte mycket för att ta strid mot de lokala orättvisorna i Malmö. Nedskärningarna fortsätter under de rödgrönas styre och drabbar de svagaste i första hand. Vänsterpartiet bär ett ansvar för detta - vi hör aldrig ett pip av protester från det hållet.

Röda Malmö: Allt om Malmö

Bloggar om politik, rasism  Intressant


söndag 22 mars 2015

Det behövs ett bankuppror

...Pay Back Time för bankerna
Första aktionen under Bankprotestveckan gick mycket bra...

Klart det behövs ett bankuppror. Bankvinsterna i Sverige är på över hundra miljarder kronor. Det är mer än vi betalar till förskola eller till kollektivtrafik. Då är bara storbankerna medräknade. Visst finns det pengar till välfärd!

Under finanskrisen stöttade skattebetalarna bankerna med enorma belopp. "Ursäkta, kan vi få tillbaka våra 34 miljarder?"

Folkkampanjen för gemensam välfärd genomförde sin första aktion under Bankprotestveckan utanför Nordeas bolagsstämma. Man krävde att bankerna betalar tillbaka de pengar man fått av staten istället för att dela ut 57 miljarder till ägarna - de redan superrika.

Nu samlas man igen när SEB-banken har bolagsstämma den 25 mars. 
För mera information se facebook.




Borgarnas diskreta charm

...en bild som talar för sig själv

Bloggar om politik, saudiarabien

Syrien: Dags att stoppa bomberna

...en mördare går lös

Vad Hitler gjorde med gas vet vi. Vi känner till Saddams gasanfall mot civila kurder. Den syriske diktatorn Bashar Assad fortsätter med trotyl- och gasbomber mot civila bostadsområden, sjukhus och skolor...
Hans regim fortsätter att driva fram ett ofattbart mänskligt lidande och en jättelik flyktingtragedi.

Ett initiativ från The Syria Campaign

The White Helmets: It´s time to stop the bombs

Amnesty International: Gasattack dödade hel familj

Bloggar om politik, syrien Intressant


lördag 21 mars 2015

Massachusetts

The Bee Gees: Massachusetts


The Bee Gees med Massachusetts. Låten låg åtta veckor på svenska Tio i topp hösten 1967.

Bloggar om musik, sextiotal


Boktips: Saudivapen

...hycklande politiker, ljugande tjänstemän och hemliga spioner

En politisk thriller om svensk vapenhandel
av Bo Göran Bodin och Daniel Öhman


Saudivapen - Hycklande politiker, ljugande tjänstemän och hemliga spioner visar att verkligheten överträffar dikten. Boken avslöjar det politiska spelet, de infekterade bråken och hur Sverige egentligen styrs.

Likt i teveserierna "House of Cards" och "Borgen" får du följa med bakom kulisserna i regeringskansliet och på en av landets största nyhetsredaktioner. Skillnaden är att iSaudivapen har allt hänt i verkligheten.
Det är en sann politisk thriller och en bladvändare som skildrar en av de största politiska skandalerna i Sverige.

Projekt Simoom var namnet på det hemliga samarbete som innebar att Sverige skulle bygga en vapenfabrik i den brännande saudiarabiska öknen. Det känsliga upplägget hade omsorgsfullt dolts med hjälp av kodnamn, bulvanföretag och stora sedelbuntar från den militära spionorganisationen KSI.
Men när Sveriges Radio under några veckor i mars 2012 avslöjade projektet förändrades allt. Fabriksbygget i Saudiarabien stoppades och försvarsministern avgick.

Nu berättar de två journalisterna Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman den okända historien bakom scoopet. De skildrar möten med hemliga källor i mörka tunnlar och på Stockholms lyxkrogar, jakten på Sveriges hemligaste spioner och granskningen av den internationella vapenhandeln.
I boken skriver de också utlämnade om sin ängslan och oro - och vad som händer när ens egen trovärdighet plötsligt sätts på spel.

Saudivapen är fylld av oförglömliga karaktärer: Den festande generaldirektören som bryter benet på middagen med vapenindustrin, den ängslige och hycklade ministern som viker sig för påtryckningarna och den lojale fixaren som med sedelbuntarna från underrättelsetjänsten startar ett bulvanföretag för att skydda regeringen.

- Efter alla våra reportage och nyhetsinslag om saudiaffären fanns det ändå en story som var okänd. Vad som hände i korridorerna och mötesrummet i regeringskansliet. Vi ville berätta om det politiska spelet och de dråpliga historierna. Det var som i teveserierna men med den enda skillnaden att allt hänt på riktigt. Genom mängder av hemliga handlingar och över hundra intervjuer har vi återskapat scenerna i Saudiaffären, säger Bo-Göran Bodin.

- Det var som att åka runt i en torktumlare. Vårt avslöjande blev till en världsnyhet som förlamade det politiska samtalet i veckor och vi blev ett hot mot hela regeringen. När makten slår tillbaka med alla medel känner man sig väldigt liten. Vi blev smutskastade och utsatta för fula motattacker dirigerade från regeringskansliet. Det skulle vi hantera samtidigt som vi mötte nya hemliga källor på nätterna och försökte nysta upp den svenska spionorganisationens inblandning, säger Daniel Öhman.

Bloggar om politik, böcker  Intressant


Yttersta vänstern

...försöken att bygga det revolutionära arbetarpartiet
Första maj-demonstration i Malmö 1972. Tidigare avsnitt om vänstervågen, del 1 och del 2

Omkring 1970 sker en kraftig tillväxt av de maoistiska, leninistiska och trotskistiska vänstergrupper som tillsammans ibland kommit att kallas bokstavs-vänstern. 

• kfml (kommunistiska förbundet marxist-leninisterna, från 1973 SKP, Sveriges kommunistiska parti) bildat redan 1967. 
• kfml(r) (kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (revolutionärerna), från 1977 kpml(r), där p:et står för partiet). 
• MLK (Marxist-leninistiska kampförbundet). 
• FK (Förbundet Kommunist). 
• RMF (Revolutionära marxisters förbund bildat 1971 genom en sammanslagning av RM (Revolutionära marxister) och BG (bolsjevikgruppen), medan en minoritet bildade KAG (Kommunistiska arbetsgrupper). RMF bytte 1977 namn till KAF, Kommunistiska arbetarförbundet och 1982 återigen till Socialistiska partiet. 

Så det fanns en del bokstäver att hålla reda på.

Bakom dessa förkortningar ryms grupper med en fastare struktur och klarare ideologisk plattform än vad som kännetecknat det sena 1960-talets politiska vänster. Vi har pekat på flera faktorer som påskyndat denna utveckling. Studentrörelsens lösa organisationsstrukturer och ofta spontanistiska arbetssätt var väl avpassade till uppsvingets mångfasetterade och oförutsägbara former. Samtidigt försvårade dessa arbetsformer ett mer effektivt och långsiktigt politiskt arbete. Speciellt i en situation när vänstern verkligen var på väg att vinna samhällsinflytande ökade kraven på organiseringar som effektivare kunde ingripa i denna process. Den diversifiering av radikaliseringen vi talat om ovan, med uppkomsten av separata miljörörelser och kvinnorörelser, uttrycker samma sak. 

Genom att återvända till Vänsterns Ungdomsförbund, VUF, ges tillfälle till en intressant inblick i de mekanismer som formerade denna del av vänstern. Under loppet av ett knappt år, från sommaren 1969 till våren 1970, kom VUF att genomgå en dramatisk omvänd metamorfos från ungdomsradikaliseringens och nyvänsterns främsta organisatoriska uttryck till en liten men väldisciplinerad marxist-leninistisk kampgrupp, stilenligt döpt till Marxist-leninistiska kampförbundet, MLK. På vägen splittrades organisationen och förlorade merparten av sina medlemmar. 

De lösa strukturerna skapade alltså ofta kaotiska inre förhållanden. Det är inte underligt att vänstern i detta läge vände blicken bakåt i historien för att se hur socialistiska rörelser tidigare hade handskats med dessa frågor. 

Det fanns en politisk organisation som i flera år gjort detta, kfml, som medvetet, och i öppen polemik med nyvänsterns politik och arbetsformer knutit an till den kommunistiska traditionen i marxist-leninistisk tappning. Det är måhända inte att förvåna att kfml:s klara och lättidentifierade politiska grundval för många VUF:are innebar en möjlighet till en viss stabilitet i en kaotisk värld. ”Bekämpa spontanismen” blev från sommaren 1969 en överordnad VUF-paroll. Verksamheten måste konsolideras. 

Lenins skrift "Vad bör göras?" blev vägledande för partibygget

Med Lenins Vad bör göras? som hjälpmedel formulerades steg för steg förbundets närmaste uppgifter. Ideologiskt var det en påtagligt lättbegriplig syn på kommunisternas uppgifter som presenterades. Arbetarklassen kan själv bara utveckla ett begränsat politiskt medvetande, den revolutionära teorin måste tillföras utifrån, genom det kommunistiska partiet. Problemet i Sverige i slutet av 1960-talet var att det inte fanns något sådant parti, och att dessutom den politiska medvetenheten i allmänhet var låg, heter det. Förbundets övergripande uppgifter var nu två, och de måste utföras i tur och ordning. Först måste VUF tillägna sig grunderna i den vetenskapliga socialismen. När man lyckats med denna uppgift väntade nästa: ”att knyta fast kontakt med den svenska arbetarklassen”. Då blev det aktuellt att bilda det nya marxistleninistiska partiet.

Lika klar som den övergripande strategin var, lika entydigt såg man på vilka grunder det var man måste tillägna sig: ”Historien visar oss att den enda riktiga grunden är marxismen-leninismen. Mao Tse-tungtänkandet är marxismen-leninismen idag.” För att detta skulle vara möjligt krävdes en intensifierad studieverksamhet. 

VUF:s etappteori på vägen till partibildning har klara överensstämmelser med den syn som samtidigt utvecklades inom kfml. Vi börjar våra studier med bokstudier, med marxismens ABC, skriver förbundet i sin grundkurs. Innan vi ger oss ut i terrängen måste vi skaffa oss karta och kompass. Dessa redskap finner man i Mao Tse-tungs tänkande, ”vår tids marxism”. Anledningen till detta är att ”endast Mao Tse-tung har sett de stora uppgifter som folken i hela världen står inför”, och genom sin koppling till dialektiken är tänkandet dessutom ”självkorrigerande”. Sedan gäller det att ”börja omsätta /denna grundval/ i en riktig linje och en riktig politik” och fullborda bygget av det kommunistiska partiet.

Mao, den kinesiska kommunismen och kulturrevolutionen stod högt i kurs

Inledningsvis följde studierna i VUF medvetet en traditionell studiecirkelmodell, men snart uppstod oro för att studier i denna form inte tillräckligt effektivt skapade den eftersträvade enhetliga grunden. ”Tanken på självinstruerade studier var felaktig”, hette det i en utvärdering efter några månader. Det var nödvändigt att först utbilda studieledare ”som står på en enhetligt politisk grundval”.

Från nyåret 1970 förändrades också formerna för den interna debatten. Internbulletinen ”måste vara ett medel att bidra till att skapa en enhetlig ideologisk grundval inom förbundet, så att förbundet står sammansvetsat i den fortsatta kampen. ... Viljan till enhet har sin direkta motsats i ultra-demokratismen”, vars ursprung ligger i ”småbourgeoisiens ovilja mot disciplin”. 

Men det var inte bara tänkandet som behövde bringas i ordning. Även organisationen måste ges en annan form. ”En revolutionär organisation måste kunna mobiliseras till enig och stark politisk aktion. När ett beslut har fattats måste det genomföras, och alla måste ta ansvar för att förverkliga det.” Medlemskriterierna preciserades. Arbetsplikt genomfördes. ”Den tidigare politiken i förbundet, spontanismen, liberalismen angående t.ex. medlemskriterier, heterogeniteten har gjort det möjligt för olika politiska uppfattningar (även småborgerliga och ickemarxistiska) ... att fritt sprida ut sig inom förbundet och man har kunnat föra vilken som helst politik utåt ... Man kan ha olika politiska uppfattningar, men så länge minoriteten underordnar sig majoriteten kan motsättningarna lösas enligt principen enighet-kritik-självkritik.”

Som man möjligtvis kan ana av den utomordentliga vikt som lades vid att nå enhet mötte försöken att genomföra den nya politiska linjen motstånd. Dels skedde ett ganska stort avtapp av medlemmar som inte orkade med den hårda arbetsstilen, dels var det många som drog sig ur av politiska skäl – eller blev uteslutna. Många medlemmar hade kvar sina sympatier med det tidigare moderpartiet vpk. Andra tyckte att om man skulle bli maoist kunde det vara lika bra att ansluta sig till kfml på en gång. 

På VUF:s sista kongress i juni 1970 fullbordades förbundets omvandling. Kongressens beslut var inte enhälliga, utan trots alla enhetssträvanden bildade en betydande minoritet Förbundet Kommunist. 

Men majoriteten blev Marxist-leninistiska kampförbundet, MLK. Namnbytet sågs som en bekräftelse på att man lyckats ”befria sig från de element som genom att driva borgerliga ideologier – i revisionistisk, trotskistisk, nyvänster eller i annan form av aktionsspontanism och ultrademokrati... försökt förhindra eller fördröja förbundets utveckling mot marxismen-leninismen i dess nuvarande form: Mao Tse-tungtänkandet.” Metamorfosen bekräftades när förbundet i en självkritisk resolution tog avstånd från nyvänsterns främste ikon: ”På grund av vårt allmänna outvecklade ideologiska medvetande kom vi spontant att hylla Che Guevara.”

Den ryska vänstern

En nödvändig aspekt för att förstå 1970-talets vänster är dess förhållande till det ryska exemplet. Trots att den nya vänstern hade fötts ur en kritik av sovjetkommunismens förstelning sökte sig samtliga grupper tillbaka till källan, den ryska revolutionen och leninismen. 

Till en del kan alltså detta förklaras med vänsterns ökade samhällsinflytande. I praktiskt politiskt arbete gav Lenin mer konkret vägledning än Lukács och Marcuse. I sista hand är emellertid uppkomsten av en rad mindre kommunistiska organisationer en bekräftelse på det starka inflytande den ryska revolutionen och dess utveckling fortfarande utövade på den radikala rörelsen. Historien var verkligen levande för dessa grupper.

Lenin vid Putilovfabriken 1917 (Wikipedia)

Det leninistiska partiet blev för samtliga grupper den självklara organisationsmodell som eftersträvades. Lenins Vad bör göras? var, åtminstone i utdrag, en obligatorisk läsning i de flesta grundkurser. Också benämningarna imiterades. 1960- och 70-talets vänsterorganisationer kunde ledas av centralkommittéer och politbyråer. På lokal nivå fanns i regel lokalavdelningar, men det dagliga, ingripande arbetet skedde ofta genom celler. Dessa var knutna till de miljöer mot vilket arbetet bedrevs: universitet, bostäder och andra sociala miljöer. Viktigast var arbetsplatscellerna som organiserade medlemmar på respektive arbetsplats.

Organisationsstrukturen var sluten. Alla medlemmar valdes in, och först krävdes att medlemmen hade gått igenom en introduktionscirkel. Det förekom i regel två nivåer av medlemskap där nyinvalda först befann sig på en särskild kandidatnivå. Arbetsplikten togs på allvar och var inskriven i stadgarna. Medlemsavgiften bestod av en obligatorisk månadsavgift och en frivillig del, som ofta var betydande. Tio procent av inkomsten kunde vara riktlinjen. 

Ett annat gemensamt arv från den leninistiska organisationsmodellen var en framträdande ouvrièrism, eller arbetarromantik. Arbetarklassen var revolutionens självklara bärare. Samtliga organisationer hade sitt ursprung i ungdoms- och studentradikaliseringen, vilket gjorde att andelen arbetare var låg. Det var också en medveten politik att försöka ”proletarisera” sina medlemmar genom att förmå dem att ta anställningar, i första hand på noggrant utvalda industrier som ansågs ha strategisk betydelse i partibygget.

Den demokratiska centralismens idé var allmänt accepterad. Den centralistiska aspekten byggde på resonemanget att en liten organisation med ett revolutionärt program måste uppträda enat och disciplinerat, och att därför medlemmarna utåt lojalt måste följa fattade beslut och försvara organisationens program och politik. I vissa organisationer låg uppenbarligen tyngdpunkten såväl programmatiskt som praktiskt på den centralistiska sidan, som vi sett av VUF/MLK. Man får emellertid inte undervärdera det demokratiska inslaget. Vid få tillfällen torde medlemmars aktiva deltagande i t.ex. kongressdebatter ha varit större än under denna tid; det ger de voluminösa internbulletiner som alla organisationer producerade vältaligt besked om.

Trotskisterna, märkta av erfarenheterna från Stalins byråkratiska centralism, inte bara tillät uppkomsten av interna tendenser och fraktioner, utan lät till och med oppositionella grupper resa omkring på organisationens bekostnad för att på så sätt se till att alla medlemmar fick tillfälle att lyssna på minoritetens åsikter. 

En viktig fråga var i vilken utsträckning verksamheten skulle vara öppen. Det var framför allt en säkerhetsfråga. Man var, inte utan grund, övertygad om att verksamheten noggrant följdes av SÄPO, och antog att det skulle bli svårare för partimedlemmarna att få anställningar inom industrin om deras namn blev kända. Inom flera organisationer användes också ett system med pseudonymer. Men skillnaderna kunde vara betydande. Kfml/SKP, som antagligen drev denna säkerhetspolitik längst, använde sig ibland till och med av systemet att kalla till möten via samtal mellan telefonautomater.

Men om de olika vänstergrupperna kunde ena sig om betydelsen av ryska revolutionen, och i stora stycken försökte organisera sig enligt samma leninistiska principer var åsiktsskillnaden desto större om vad som hänt i Sovjet – och Kina – efter 1917. Och detta fick konsekvenser för den dagliga politiken.

För trotskisterna i RMF var Kominterns fyra första kongresser, som hölls mellan 1919 och 1924, den kommunistiska rörelsens programmatiska guldålder. Men samtidigt var trotskisterna en av de rörelser som hade lättast att knyta an till den nya vänstern och 60-talets nya kampformer. Studentkamp, självorganisering, fabriksockupationer, strejkkommittéer, stormöten var fenomen som väl lät sig infogas i trotskisternas politiska världsbild, och kopplades ofta till traditionen av sovjeter, arbetarråd och proletär demokrati.


Förbundet Kommunist var varma anhängare av bolsjevikpartiet under Lenin. Det var i än högre grad anhängare av 1960-talets och 1970-talets nya kampformer, och antagligen den organisation som var mest påverkad av europeiska nya vänsterns fackliga kamp, t.ex. i Italien. Där propagerade man för självständiga arbetarkommittéer, i första hand sammansatta av ett arbetaravantgarde, för att utveckla den fackliga kampen utöver de rena ekonomiska frågorna. 

1970 splittrades kfml. En betydande minoritet bildade kfml(r). De bägge marxist-leninistiska organisationerna knöt på ett nästan övertydligt sätt an till de två stundtals konträra linjer Komintern företrädde i slutet av 1920-talet och under 1930-talet. 

1928 slog den kommunistiska internationalen in på vad som kommit att kallas Tredje periodens politik. Internationalen förutsåg allvarliga ekonomiska kriser som skulle leda till omfattande arbetarradikalisering. Kfml(r) inspirerades djupt av denna inriktning. Parollen ”Klass mot klass” blev en av kfml(r)s viktigaste. Djupet i den ekonomiska krisen underströks. Teorierna om socialfascismen dammades av: ”Socialdemokratins två grenar, den politiska (SAP) och den fackliga (LO) har i det korporativa klasssamarbetet utvecklats till socialfascistiska organisationer.” Fackföreningarna skulle ”ställas åt sidan”. I stället var det med parollen ”Leve de vilda strejkerna” som kfml(r) främst profilerade sig. 

I mitten av 1930-talet svängde Kominterns politik än en gång, nu kraftigt till höger. Den nya folkfrontspolitiken proklamerades. Huvuduppgiften blev nu att bygga breda fronter, inte bara med socialdemokrater utan också med progressiva borgerliga grupperingar. Detta tilltalade i ökande utsträckning kfml. En mycket stor del av organisationens arbete bedrevs i sådana fronter. Den viktigaste, de förenade FNL-grupperna, DFFG, dominerades från början till slut av kfml. I fronter som man själv kontrollerade vaktade man noga över att andra grupper inte fick för stort inflytande. För att få maximal utdelning krävdes också en intensiv partiorganisering av det ingripande arbetet i form av mer eller mindre hemliga partifraktioner. Att vara som fisken i vattnet och att tjäna folket var två Mao-citat som ofta kom till användning. ”Tala vänligt. Var hövliga och hjälpsamma” var råd som utdelades för att vinna framgång i arbetet.

Kfml/SKP, kfml(r) och MLK kallade sig själva marxist-leninister, av andra inom vänstern fick de ibland heta maoister. Vad som doldes bakom dessa beteckningar var en medveten anknytning från partiernas sida till de kinesiska kommunisternas världsbild. Det innebar ett kraftfullt stöd åt Maos politiska linje och det kinesiska exemplet. Men det innebar också att man, i likhet med Mao, tog avstånd från den aktuella utvecklingen i Sovjetunionen och ”de röda tsarerna i Kreml” och i stället, liksom Mao, anknöt till den stalinistiska epoken. ”Efter Lenins död 1924 försvarades marxismen-leninismen av Stalin mot olika avvikelser i arbetarklassens och folkens revolutionära kamp under imperialismens allmänna kris ... Efter Stalin har marxismen-leninismen återigen tagit ett stort språng framåt. Mao Tse-tung har utvecklat den till ett nytt och högre stadium: Mao Tse-tungs tänkande”, stod det till exempel i kfml:s grundsatser. ”Vid Stalins död stod socialismens krafter starkare än någonsin tidigare mot kapitalismens”, hette det hos kfml(r). 

Att trotskisterna var häftiga antistalinister låg liksom i definitionen och de var också en av de få politiska organisationer på vänsterkanten som förhöll sig kritiska till Kina och kulturrevolutionen. Att 1969 i vänsterdemonstrationer sälja en tidning där det hävdades att ”Det auktoritära sätt på vilket ‘kulturrevolutionen’ lanserades, styrdes, leddes och avslutades, elimineringen av oliktänkande... den upprörande Maokulten, frånvaron av val och byråkratiska institutioner, kontrollerande av arbetare och bönder, den ökade auktoriteten för armén under Lin Piao – allt detta vittnar om den byråkratiska karaktären och orienteringen hos den maoistiska fraktionen" var faktiskt förknippat med också fysiska hot från andra delar av vänstern. Slaget om hur historien skulle tolkas fördes med stort allvar.

Striderna mellan – och ibland inom – dessa grupper var således betydande, och kännetecknades ofta av en hög grad av sekterism. Ett talande uttryck för detta var den policy för försäljning av böcker på Oktoberbokhandlarna som kfml:s ledning fastställde 1970.

Litteraturen delades in i fem kategorier: 
1. Klassikerna. När det gällde Marx, Engels, Lenin, Stalin och Mao såldes allt. 
2. Faktaböcker. ”Vi avgör från fall till fall.” 
3. Debattböcker t.ex. av Göran Palm. ”Vi får bedöma från fall till fall vilka böcker vi har nytta av att sälja.”
4. Böcker som ”framför en ‘socialistisk’ teori utifrån socialdemokratiska eller revisionistiska synpunkter: Hit hör Gramsci, Gorz, Althusser, Hermansson, Therborn. Linjen här bör vara restriktiv. Våra medlemmar och sympatisörer bör dock ha tillgång till dessa böcker, om de idéer de framför sprides och vi måste bekämpa dem. I så fall ligger de på mycket undanskymd plats.” 
5. En kategori för sig utgjorde trotskistisk litteratur. ”Vi var eniga om att det är nödvändigt att i bokhandlarna vara mycket restriktiva med Trotskijlitteraturen och i dagens läge inte sälja den.”

De flesta grupper var inte särskilt stora. Som mest kunde de största räkna in några tusen medlemmar och lika många organiserade sympatisörer. Kfml fick 21 000 röster i valet 1970, ett resultat som ingen grupp senare överträffade. 

I förhållande till övriga grupper var deras storlek emellertid betydande och under större delen av 1970-talet var de en central del av vänsteruppsvinget. Medlemmarna var välskolade, såväl teoretiskt som i praktiskt organisationsarbete, och de utgjorde rent faktiskt en central del av många vänstergruppers ledande kader. Många av 1960-talets ledande aktivister återfanns under 70-talet i dessa grupper, från Anders Carlberg till Sköld Peter Matthis, från gamla SSU:are till provies. 

Grupperna utvecklade en imponerande infrastruktur. De höll sig alla med egna tidningar, i regel veckotidningar: Gnistan (kfml/ SKP), Proletären (kfml(r), Mullvaden/Internationalen (RMF/ KAF), Stormklockan (MLK), Arbetarkamp (FK); teoretiska tidskrifter: Marxistiskt forum, Klasskampen, Fjärde internationalen, Kommunistisk tidskrift, Kommunist; bokhandelskedjor: Oktober, Röda stjärnan, Röda Rummet, Set Persson, Barrikaden och förlag, i regel med egna tryckerier, som för det mesta hette likadant som boklådorna. Tidningsredaktionerna utvecklade en betydande professionalism och hade goda möjligheter att rekrytera från de radikala journalistutbildningarna. Upplagan för Gnistan och Proletären var som mest ca 10 000 exemplar i veckan.

Sammantaget hade den nya vänsterpressen relativt stor spridning

Till den övriga vänstern förmedlade den politiska yttersta vänstern, förutom sin politiska professionalism, två efterfrågade bidrag. Dels det marxistiska arvet, i olika tolkningar och utföranden. Även om socialismen inte längre var lika självklar för alla radikaliseringens uttryck var erfarenheterna från den socialistiska traditionen fortfarande viktiga. Dels kontakterna med arbetarklassen. Visst var yttersta vänsterns proletära inplantering begränsad, men den var inte negligerbar. Dessutom var dess inriktning, både teoretiskt och praktiskt, att fördjupa och lyfta fram de erfarenheter de hade. Och detta gav prestige. Det är därför inte förvånande att dessa gruppers inflytande i andra rörelser, och över radikaliseringsprocessen i sin helhet, var betydande. De politiska gruppernas kamp om inflytande i andra rörelser kunde ställa till stora besvär inom dessa organisationer, vilket aktivister i såväl Grupp 8 som musikrörelsen vittnat om. Samtidigt intog den yttersta vänstern en självklar och ofta ledande roll i den ständigt pågående diskussionen om de sociala rörelsernas taktik och strategi.

Det här var mest smakbitar ur en intressant bok om vänstervågen som hade små förelöpare redan på 50-talet och som inte ebbade ut förrän på 80-talet. Läs gärna hela boken av Kjell Östberg: "1968 - när allt var i rörelse". Du hittar den här.

Tidskriften Tidsignal har gjort ett temanummer om 1968. Ett bildcollage från numret här.