tisdag 5 januari 2016

Arbetarprotester i Iran

...och regimens förtryck
Arbetarprotest i Rafsanjan i augusti 2015

Iran skakas av en aldrig tidigare skådad strejkrörelse. Efter kärnkraftsuppgörelsen mellan den islamiska regimen och den internationella förhandlingsgruppen såg det iranska samhället fram emot de "bättre tider", som Hassan Rohanis "moderata" regering hade lovat.

Men ingenting eller mycket lite har förändrats i det dagliga livet för iranierna. Inflationen ligger på ca 20 procent (enligt officiella siffror), och nödvändiga grundläggande förnödenheter, däribland läkemedel, är fortfarande en bristvara. Och inte utan anledning: Det första som gjordes efter ratificeringen av de berömda avtalen var att ta bort skatten på lyxbilar! Skandalen har gett upphov så mycket besvär att parlamentsledamöter har tagit upp frågan i det islamiska parlamentet. Den nyliberala politiken från tidigare regeringar, däribland och framför allt från den populistiske Ahmadinejad har fortsatt.

När det gäller sysselsättningen, så fortgår nedläggning av fabriker och företag med oförminskad styrka. Förra månaden, förlorade 500 anställda från 200 metallföretag sina jobb på grund av permanent stängning. Uppsägningar fortsätter och för dem som fortfarande har jobb har utebliven lön, även inom den offentliga sektorn, blivit vardagsmat.

Den fortsatta nedgången i oljepriserna påverkar de offentliga intäkterna och kostnaderna för militär- och säkerhetsstyrkor undergräver allvarligt övriga budgetposter, så det saknas resurser till hälsovård, utbildning, etc.

Ännu värre är det att regeringen ska införa en "minimilön för ungdomar", motsvarande 75 procent av den allmänna minimilönen, för personer under 29 år anställda inom den offentliga sektorn. Man måste komma ihåg att i dag är det inte mer än 60 procent av de anställda som arbetar för minimilön. Arbetsgivarna har redan uppnått att företag med färre än fem anställda inte omfattas av arbetsrätten när det gäller löner och social trygghet.

Ställda inför denna situation har en proteströrelse rullat över hela landet, från lärare och sjuksköterskor till anställda inom den petrokemiska industrin och byggnads. Enligt statistik från officiella nyhetsbyråer (och inte från oppositionen eller oberoende medier), är det en protestaktion i Iran var 5:e timme, vilket kommer till uttryck på många olika sätt, till exempel sit-ins, ockupationer, vägblockader, demonstrationer inne i fabriker eller i staden, strejker etc och ibland är dessa aktioner organiserade på flera arbetsplatser.

Lärarna går i spetsen för samtidiga demonstrationer i dussintals städer. Svaret från den islamiska regimen är allt mera våldsamt förtryck. Enligt Amnesty International har situationen för medborgerliga och mänskliga rättigheter inte varit så allvarlig i landet på 20 år.

Fram till 2013 fokuserade säkerhetsstyrkorna sitt förtryck mot aktivister som krävde rätten att bilda oberoende arbetarorganisationer. Detta är faktiskt förbjudet enligt konstitutionen i den islamiska republiken, som endast tillåter de "islamiska arbetarråden".

Men efter perioden med Ahmadinejad, började man att avskeda folk för "ekonomiskt sabotage" och man arresterade nu strejkaktivister, och särskilt de som väljs av sina kollegor som förespråkare för rörelsen. Denna praxis var tidigare sällsynt, men med Rohani vid makten [efterträdde Ahmadinejad 2013], har det använts konsekvent.

De iranska fängelserna är fyllda med aktivister från arbetarrörelsen. Även när deras fängelsestraff löper ut, det finns några, som Rasul Bodaghi, som får ett nytt fängelsestraff. I fängelserna finns det en systematisk misshandel och fångarna utsätts för moralisk och fysisk tortyr. Alla utsätts för "förhör" och lider av de ohälsosamma förhållandena, såsom Mahmoud Salehi och Reza Shahabi. Vissa har till och med dött i fängelse, som skedde med Shahrokh Zamani för två månader sedan.

Andra aktivister har släppts mot en betydande deposition motsvarande flera årslöner. En borgen som orsakar problem för familj och vänner, som måste garantera "uppförandet" hos dessa aktivister, som har kommit ut ur fängelset.

I denna ojämna kamp upplever man mer och mer behovet av en facklig organisation i Iran, som kan samla alla dessa proteströrelser.

Men det finns också segrar för iranska fackligt aktiva. Till exempel den villkorliga frigivningen av Mahmoud Beheshti Langaroudi, en aktivist från lärarfacket, som hade hungerstrejkat i 19 dagar. Flera saker har utan tvekan bidragit till denna reträtt av den islamiska regimen, bland annat protester från fackliga organisationer i flera europeiska länder, Kanada och Australien, och mobilisering av den iranska vänsteroppositionen och olika organisationer för försvaret av iranska arbetare, som bildas av iranska exilgrupper . Detta visar återigen hur viktig internationell solidaritet är för kampen som arbetare för över hela världen.

20 dec 2015

Behrooz Farahany medlem av Socialistisk Solidaritet med Arbejdere i Iran

En översättning från danska Socialistisk Information


Bloggar om politik, iran  Intressant


Inga kommentarer: